Upp, över och runt. Repetera. Och igen!
Under pandemins år 2020 blev det noll och inget. Så ska inte 2021 bli, för bövelen. Det har väl de flesta tänkt, svurit och deklarerat – jag likaså. Anmälningstourettesen har varit tydligt närvarande under hösten, och den ena tävlingen har bokats upp efter den andre. Stora planer om äventyr i stora lopp har smitts, men likväl har små steg på vägen stoppats in som förberedelse. TreToppar–TreTimmar var ett sånt förberedande lopp. Eller snarare, det var tänkt som en stepping stone, men det blev något helt annat.
TreToppar-TreTimmar är ett genialiskt lopp. Tävlingsledare Thomas Gottlind med backning av Louise har satt ihop en varvbana i Högdalsalperna, ett område i södra Stockholm. Banan är 3,5km lång och samlar ihop mastiga 320 höjdmeter per varv, men mest intressant är att det är en ruskigt stökig och bra trailslinga! Banan ska springas så många gånger du hinner komma ut på den inom tre timmar. Enkelt. Området i sig är dock sannolikt ett av de mindre attraktiva i Stor-Stockholm med omnejd. Det finns inget alplikt eller njutfullt över området. Alls.
"Banan är omringad av industrier, värmeverk som bränner sopor, pendeltåg, temporära bosättningar, taggbuskar och sopor."
Men tanken med att använda tävlingen som mjukstart inför ett tufft tävlingsår? Den omkullkastades när Thomas gick ut med att det är sista upplagan av tävlingen för överskådlig framtid. Och att den skulle slås ihop med HighValley50, som egentligen skulle gått av stapeln på Långfredagen. Dum som jag är hör jag av mig till Thomas och undrar om jag kan byta upp mig från TreToppar-TreTimmar till Highvalley50. För det känns ju peppigt att springa lite höjdmeter sådär. Jag har ju ändå typ 50 dagar på mig att förbereda mig grenspecifikt. Hur svårt kan det vara? Osv.
Fortfarande peppad berättade jag för laget att jag anmält mig, och Timmy var het som tusan på att provspringa banan. Det är lite oklart varför han ville köra banan, inte minst eftersom han statuerade både högt och brett att han inte är kompis med backar. Men game on, planen är att springa tre varv som enligt Strava såg ut att ge 318 höjdmeter. Vi åker dit och hinner knappt med två varv på banan. Den är infernalisk. Det är den svåraste trailen jag sprungit. Det regnar och blåser, det är lerigt som tusan och slirigt som inget annat. Det är törnar och rötter och kardborrar överallt. Banan är inte markerad så vi springer efter ett GPS-spår på klockan. Det är svårt att hitta. Det är väldigt svårt att springa. Jag älskar det. Timmy hatar det.
Thomas reviderar banan någon dag därefter. Den blir något längre, och han lägger på ytterligare 70 höjdmeter på varvet. Som var på 250 innan, och nu är på 320 höjdmeter, per varv.
Någon vecka senare blir Timmy besatt av banan. Det är tur för mig. För när Timmy snöar in på något, då blir det fokus! Vi springer banan gång på annan, och snart är han snabb som en vessla. Vi lyckas vaska fram en startplats åt honom på TreToppar-TreTimmar, som startar på lördagsmorgonen. Highvalley50 startar vid midnatt natten mot lördag. Vi kommer således vara på samma bana samtidigt. Det är peppande!
Vi springer banan tillsammans vid kanske sex tillfällen, några gånger tillsammans med andra i laget. Första gången är runt Lucia, då den som sagt är blöt och slirig. Därefter blir den fastare ju kallare det blir, och när snön kommer är det en helt annan sak. Varje gång vi är på banan är det en helt annan upplevelse än det vi varit med om innan. Den är sig aldrig lik. Det måste vara svart magi. Men det blir uppenbart för mig att jag kommer ha bäst förutsättningar att prestera mot fältet om det är så rörigt som möjligt. Jag har inga direkta problem med stigningar, och känner mig framförallt stark utför. Däremot är jag sällan snabb på flacken, om än uthållig. Det roligaste av alla provspringningar var den första. Då var det typ omöjligt att springa. Mer sånt!
Och så var det det där med att vara förberedd. 50 dagar förberedelse är lite väl kort. Nog för att jag inte startar från noll. Men bergsbenen har fått vila i ett par år tack vare nackskadan. Jag känner mig kraftigt osäker på att hinna få ihop det tills loppet. Inte minst då Thomas annonserar att vi inte får använda stavar på den längre distansen. Det gör han nio dagar innan loppet. Jag hoppas än mer på dåliga förutsättningar.
Upptakten till loppet präglas av klassiskt icke-förberedd-för-lopp-noja, där jag greppar efter alla halmstrån jag når. Jag springer min tuffaste serie pass veckan innan tävling, med konsekvens att ett sista långpass på arenan har ruskigt dålig känsla. Det är inte riktigt det jag vill komma in i tävlingen med. Klantigt. Jag skissar på energiplaner och får för mig att köra ett upplägg jag aldrig testat förut på tävling. Tveksamt. Jag äter kosttillskott och kolhydratsladdar galore. Och jag tackar gudarna för att jag inte ska springa en vägultra.
Väl på plats känns allt förvånansvärt lugnt. Jag har förstås inte lyckats sova som planerat under veckan, och inte heller natten till tävlingsdagen. Jag lyckades få till ett par timmar sömn på kvällen innan start. Men summerat är det ändå på tok för lite. Oaktat så känns det rätt. Nerverna är på plats, och väl där känner jag ett lugn, förhållandena är sämre än sämst. Precis som jag ville ha det. All snö som låg på banan är borta. Eller nja, den är nertrampad, och förvandlad till skrovlig is. Så är hela banan. Hemsk.
Starten går och jag verkar vara den enda som vill springa. Jag studsar uppför isbanan upp på toppen av Hökarängstoppen. Och klämmer ur mig ett vansinnesskratt när jag märker att även den svinbranta sick-sackbacken ner på andra sidan är istäckt också. Den som är kantad av törne. Jag bränner på, kommer ner utan egentliga problem, men märker att jag rycker några hundra meter från fältet. Samma sak i nedförslöpan från Fagersjötoppen. Halvvägs in på varvet bestämmer jag mig för att det inte behöver gå så fort. Jag tar det piano upp för den tredje toppen, släpper förbi Marcus, och känner mig bekväm med att jag är snabbare utför än alla andra. I alla fall hittills.
Jag kommer in i varvning som tvåa, betydligt snabbare än tänkt. Vilket förvisso varit en ren gissning, isbanan var helt olik de tidigare gånger vi sprungit banan. Den var hemsk. Och underbar. Men sett till att min gissning om hur snabbt jag borde kunna springa så låg jag sex minuter snabbare på varvet. Som skulle ta 40 minuter, men med facit i hand borde varit 50 med samma tänkta ansträngning, inte 34. Trots att jag inte kände mig ansträngd släpper jag förbi Peter och Kennie, även de i Högdalsbacken. Därefter kommer jag in i ett tempo som känns rimligt. Jag ligger fyra, vilket känns orimligt. Det är inga blåbär som är där och springer.
Vi snurrar runt i mörkret på isen, varv efter varv. Jag stoppar i mig energi varje varv på en slakmota en kilometer innan varvningen, så att jag strategiskt nog kommer in i depå med full energi. Jag får hejarop för att jag ser stark ut, och jag känner mig just stark. Jag lyssnar på musik ute på banan och tycker att det mesta går bra. Banan förvandlas successivt till ett lerinferno när isen trampas sönder. I varvningen mellan sjätte och sjunde varvet passerar jag Peter och Marcus som verkar gått på för hårt. Vänta nu, ligger jag tvåa? Orimligt. Jag känner i och för sig inga egentliga tecken på att jag börjar krokna. Inte mer än att min energi blir sötare och sötare.
Tre varv senare kräks jag för att det söta blivit rakt av vidrigt. Och så är jag vimmelkantig och har blivit aptrött, strax innan gryningen. Ridå.
Jag yxar mig fram längs banan, sätter mig på huk och nickar till för att få udden ur tröttheten. Jag försöker äta något annan än sött, men allt vänder. Mitt tionde och mitt elfte varv är ruskigt tuffa. Varvningen däremellan är en fars, jag tror att jag glömmer saker i växlingslådan tre/fyra gånger och är tvungen att springa tillbaka. Linda, min fru, ringer precis när jag dippar som värst på tionde varvet. Hon säger precis rätt saker, och jag är fortfarande med i tävlingen. Grymt! Och i slutet av elfte dyker Tomas upp hejandes. Han är ute och träningsspringer och väntar på heja-förstärkning av Susanne.
I nästa varvning har jag repat mig. Jag har fått behålla en del Coca Cola och Wasa Sandwich. Det är på något sätt skönt att ha en Go-To! Inne i depå står Peter och Marcus tillsammans med Daniel och Anton. De har givit upp springandet och gått över till trekking. Jag har precis blivit varvad av Joar som även passerade mig i slutet av varv nio. Där och då har jag inte krafter att springa in ett varv, och när Peter föreslår att jag ska gå med dem ett tag så är jag inte nödbedd. På något sätt har jag lyckats varva dem och så länge jag är med dem så kommer jag vara på tredjeplats i tävlingen, givet målgång.
Klockan är kanske åtta på morgonen när vi börjar vår gemensamma trekk, med inslag av utförslöpning. Jag, Peter och Marcus vill gå hårdare än Daniel och Anton, så vi delar upp oss. Vi tre kör vidare tillsammans till och med varv femton. Då är Marcus familj i varvningen, och han bestämmer sig för att det är mysigare hemma än i backen. Oklart varför.
Nu är vi två, jag och Peter. Han ligger fyra och jag ligger trea. Han vann ifjol och har ett helt annat lopp i år. Han får slita hund, och det är tydligt att det tär på honom. Jag får intrycket av att han inte vill fortsätta, men jag föreslår att om han hänger med mig in i mål så hänger jag med på hans sistavarv. Det gillas, och vi plöjer vidare. Varv för varv. Tills det är fem kvar, och fyra, och tre, och två, och ett. Då får jag för mig att min logg är komplett. Jag har 7300 höjdmeter och 83km på klockan, precis vad jag ska ha för ett komplett lopp. Det är väldigt förvirrande. Jag har ju signat upp på ett extravarv, men jag är minst sagt osugen på två. Vi konfererar lite i spåret och kommer fram till att vi håller oss till den manuella räkningen och kollar loggen sen.
Jag går in i mål, får en sluttid och vi sticker ut igen. Det är en mäktigt känsla. Fram tills dess kände jag mig stark och uthållig. Det gick över en kilometer in på extravarvet. Huvudet ville inte vara med längre. Jag var trött som aldrig förr, och var tvungen att kämpa för att inte ramla omkull eller somna gåendes i uppförsbackarna. Fram till och med mitt sistavarv kunde jag bränna utför alla nedförsbackar. Det tog slut där. Precis innan målspurten var jag tvungen att släppa Peter för en snabb sitta-på-huk-och-nicka-till, två hundra meter från mål. Knäppt, men behövligt.
Det var det. Jag kommer in som trea på ett lopp som jag tror många skulle beskriva som ett av de tuffare vi har i Sverige. Inte minst sett till förutsättningarna. Jag är förstås stolt som en tupp, och ödmjukt medveten om att det sannolikt kommer vara annorlunda nästa lopp. Men då kanske jag inte springer några extravarv. Det vore skönt att slippa.
Tack alla inblandade! Inte minst Thomas och Louise, Linda, Timmy, Peter, Tomas och Susanne!
