​MTB-teknik-bonanza eller På vansinnesfärd i Frankrike

​På spetsiga klippstenar, omgiven av törnekronsliknande buskar, 700m över byn Gémenose i Provence, Frankrike och med MTB-cykelskor på fötterna försöker jag ta mig ner längs en ravin för att ta lite bilder på endurocyklister när de passerar ca 3min efter start på första specialsträckan av tre i tävlingen Enduro des Veilleurs de Vie 2017!För dig som inte vet hur det är att gå omkring i ett par MTB-skor så är det, på platt mark, lite omvänt mot ett par klackskor. Vikt på hälen, tårna lite uppåt så att man hela tiden kompenserar med en något imbecill-liknande framåtlutad position och med en superhård sula totalt utan grepp vilket leder till att man hela tiden slinter lite och utför ryckande parreringar likt en musketör med värjan i hand. Det är på platt mark det. Där jag befinner mig och försöker ta mig fram krävs det integralhjälm och fullkroppsskydd för att cykla ner och det är ingen dum idé att ha även gåendes/klättrandes som jag försöker göra. Känslan är lite likt en giraff i högklackat, med hjälm, armbågsskydd och knäskydd stapplandes nedför en stenig bergsida i total avsaknad av stig! Samtidigt hör jag den ena cyklisten efter den andra svischa förbi på enduro-spåret i snåren nedanför, dit jag vill för att fotografera. Det går fort, det skramlar, hoppar och jag hör två som kraschar in i ett buskage eller litet träd under djupa besvärjelser men snabbt fortsätter färden utför! Det är en något fundersam och lätt orolig giraff med spända ögon och lätt darrighet som ni nu kommer få följa på en MTB-teknik-bonanza-lektion eller bara En vansinnesfärd med livet i halsgropen beroende på hur man ser det!

Hur man, eller snarare jag, hamnar i såna här situationer kommer jag inte gå närmre in på. Det är de som inte förstår eller tror på sin egen förmåga som behöver fundera på vad de gör med sina liv. Jag är en ja-sägare till det mesta och det ger så sjukt mycket färg, glädje, erfarenheter och upplevelser i livet att jag aldrig kommer att sluta. Även om det är lite farligt ibland. Men vadå, enligt löpsedlarna är det ju farligt att dricka för mycket kaffe å gud vet inte allt så vem orkar hålla reda på sånt.

Det kom ett mejl

I januari fick jag frågan från en fransk kompis om att vara med på en endurotävling. Utan att tänka närmre tackade jag ja till en helg i Provence med god mat, vinprovning, lite vandring och en endurotävling. Så marknadsförde han det iaf. Jag har cyklat massor av MTB i stökig terräng och massor av XC MTB men bara lite enduro, alltid med guide och lånad endurocykel. Aldrig på tävling som nu, då jag visserligen hade med min fulldämpade (men dock) XC MTB samt med SPD klick-skor. Av de 300 deltagarna var jag den enda utrustad på detta sätt. Övriga hade robusta endurocyklar med 40-50% mer dämpning fram, 3-ledad dämpning på mitten, mycket mer aggressiv geometri på ramen samt sneakers med stora platta metalldubbade pedaler för att snabbare kunna lyfta ur och ta emot med fötterna eller hitta rätt position på pedalerna igen.

I jämförelse är endurohojar lite som en Range Rover Defender i full terräng. En vanlig cykel, typ Kronans, hade mostsvarat en Fiat Panda medan min är mer av en Volvo XC70. Dvs inte dålig. Men heller inte bra.

Om jag hade tänkt på allt det här innan avresa så hade Giraff Everum varit en upplevelse och kraftigt utvecklande tekniklektion fattigare. Samt ett djupt jack på smalbenet fattigare också för all del...men så är det väl ändå typ tradition att alltid få med sig en souvenir hem när man varit på resa...?

Så hur ser upplägget ut? Jo, vi befinner oss i södra södra södra alperna. Det är nog inte så många som vet men alperna sträcker sig faktiskt hela vägen ner till Medelhavet och här i Aix en Provence, strax norr om Marseille heter regionen Côte Azure les Alpes de Provence. Lite av varje alltså. Hav och berg. De högsta bergen är strax över 1000möh, snittet runt 400m och där vi befinner oss 780möh.

Enduro är, jämfört med Downhill, lite som off-pist skidåkning jämför med pist. Inga tillrättalagda banor, bara stigar och smala spår i tät vegetation, inga doserade kurvor mer än vad naturen erbjuder, ingen preparerad mark utan stenigt och jävligt med plötsliga stup och branter lurandes runt varje kurva som vålnader på Gröna Lunds Spökhus . Enda likheten är att det hela tiden går utför med hög hastighet som resultat. Tävligen består av 3 sträckor. Beroende på antalet höjdmeter, längd på sträckan och teknisk svårighet tar varje sträcka (som är olika långa) ca 7-10min för de snabbaste åkare och 17-20min för de långsammaste att utföra. För att ta sig till starten så får man vackert cykla upp (det motsäger ju sig självt att ha liftar till off-pistområden). Tiden mäts bara när det går utför medan uppför räknas som transportsträcka. Normalt när jag tävlar så är det tidtagning på hela sträckan och ironiskt nog så är det i uppförsdelarna som man kämpar mest tills mjölksyran slår i taket. Utförs är det mer vila. Tvärtom här alltså!

- Ca 400m in på första Specialsträckan

Släpp loss djuret inom dig  

Till vår första start är det 700 höjdmeter och jag tuffar på utan att tänka så mycket. Giraffen inom mig sover fortfarande tryggt och har ännu inte börjat ana oråd. När man mest befinner sig på de arenor där alla andra som är där har tränat för samma sak som en själv så är det lätt att uppleva sin egen prestation som medelmåttig eller till och med amatörmässig. Alla tränar ju för samma sak, försöker bli bra på samma sak så grundnivå är hög. Det är viktigt att understryka här att jag absolut inte anser att det är ens prestation som ska avgöra om man deltar på något eller inte. För mig är det viktiga ATT man deltar! Att man utmanar sig själv utan jämförelse med andra oavsett vad saken gäller. Att man har kul i det man gör med nya upplevelser och erfarenheter som resultat. Det långsiktigt roliga kommer just när man slutar jämföra sig.

Men! I en grupp med människor där huvudsyftet inte är att cykla uppför och där man således inte tränar för det så inser man plötsligt hur mycket ens träning faktiskt ger. Något som är lätt att glömma bort eller inte ens upplevas när man är mestadels sportar med sina gelikar. Jag var startk! Det var som om giraffen i mig kommit från planeten Krypton, landat i Provence och blivit Stål-Giraffen. Med hårt vaxad, svart glänsande lugg och manteln fladdrandes bakom mig formlige forsade jag fram medan endurofolket stånkades, pustade och klagandes sakta tuggade sig de 700 höjdmetrarna uppåt. Visst hade de något tyngre cykel än mig och mer dämpning där de tappade kraft. Men det var ändå rätt stor skillnad. Jag kom fram ca 15min före mina vänner på en sträcka om 9-10km uppför. Det är rätt mycket när man knappt känner att man har tagit i. Så till att börja med ett härligt kvitto på att min vardagliga typ av träning faktiskt ger något. Men ack så snart Stålis ska få känna på vad enduro-flocken normalt tränar på och där de brillierar på ett helt annat sätt jämfört med mina förmågor!

Första delsträckan är den längsta och vi startar med 20 sekunders mellanrum. Som tur är startar jag bland de 20 sista (av 300) så de allra snabbaste är framför. Starten går i en slänt som planar ut i en 150m lång stig innan det dyker in i spenaten mellan träd, i upprepade S-kurvor och stup. Jag ser med förvåning hur de startande trampar på frenetiskt i den översta delen och tänker stilla: men varför!? Som om det inte kommer bli tillräckligt med fart. Vi ska rulla utför i ca 4km och tappa mer än 500 fallhöjdsmeter! Det är ungefär som att stapla 6,5 Hammarbybackar ovanpå varandra och sen rulla ner utan att stanna. Men med en jäkla massa grejer i vägen och underlag lika tillförlitligt som en afrikansk järnvägsbro byggd under korrumperad administration. Ni vet, alla vet vad som komma skall men blir ändå förvånade när skiten rasar ihop... De snabbaste tappar mellan 35-40 höjdmeter per minut. Så varför...jag frågar varför trampa!?

Min tur!

Avlägset hör jag mina vänners heja-rop, närlägset hör jag bara mina egna ansträngda andetag inne i integralhjälmen och sen bär det av! In i skogen, en, två, tre svängar och otaliga stenblock att runda på den kluriga stigen. Hjulen glider på rullgruset spetsiga stenar i varje kurva och behöver korrigeras vilket ger mig förnimmelsen av hud mot rivjärn när jag svischar fram! Det är ingen mysig förnimmelse! Giraffen inom mig försöker febrilt tänka på annat! En soldränkt stilla dag på savannen lunkandes från ett mumsigt träd till nästa till exempel... Men snart kommer jag ut från skogen och längs en bergssida. Mindre sten men plötsligt ett 2m stup i den nu djupa stig-fåran med stenar stickandes ut från sidorna. Hinner inte reagera utan bumpar rätt ner och klara med nöd och näppe styra i svängen nedanför. Inför nästa stup som visserligen inte är lika brant men längre, har jag tappat fart och hinner därför tänka. Vilket leder till tvekan och jag stannar. Klickar ut från pedalerna, tar cykeln i handen och hopp/kasar ner. Detta är för övrigt en manöver som jag kommer bli rätt duktig på de kommande timmarna! Det tillhör inte direkt den bästa av tekniker. Men lite som när Svenska Kocken i Mupparna lagar mat och kastar ner slevar, förkläden och andra löst liggandes föremål i grytan för att skapa arom: "Man tager vad man haver" och även dålig teknik kan vara överlägsen när det kommer till att försöka undvika rivjärnets skadeglada uppsyn...

En stor nackdel med klick-pedaler är att när man står mitt ute i gröten på en lutandes bergssida med bröte på stigen framför så är det rätt svårt att klicka i fötterna igen. Man hinner helt enkelt inte innan det börjar ta fart och därefter avtar precisionsförmågan lika snabbt som när en centrifug går upp på högvarv ståendes på ojämna ben och samtidigt försöker trä i tråd i ett synålsöga. Om nu centrifuger kunde göra det. Med fart kommer skump och med skump så hamnar benen lätt utåt på sidorna om man inte lyckats klicka i vilket leder till att jag ser ut som ett fyllo från en gammal pilsnerfilm som kommer farandes på Kronans cykel ut över en sommaräng med alldeles för mycket innanför västen! Jag är övertygad om att fransmän i allmänhet inte är nämnvärt bevandrade i svensk filmhistoria annat än från tiden då det yppades naken hud och bröst men åskådarnas ansiktsuttryck var snarare den om det sett pilsnerfilmen med fyllot som kom farandes än om de sett Sommaren med Monika...

Det blev heller inte bättre av att de som startat efter mig kom i fatt och ropade "kan jag passera, kan jag passera"! "Tro fan att du kan" men på de smala stigarna krävde det att jag skulle kasta mig ut för bergssidan eller in i törnekronssnåren vilket var precis det jag kämpade för att undvika! Taktiken blev istället att stanna inför vissa stup och släppa förbi. Mest för att slippa få en cyklist i nacken medan jag kasade utför. Min nacke klär liksom inte med en cyklist fastsatt i nacken!

Plötsligt går spåret in i en ny skog med sliriga svängar som dessutom är rätt brant i sin helhet men inget stup. Någonstans här noteras min högsta hastighet för dagen om 55km/h och samtidigt hinner jag förnimma folk längs sidorna i skogen som verkar försöka ta sig uppåt samtidigt som de frågandes ropar: Har du sett en olycka!? En annan: Har du sett en skadad!? Men hur faaaaan ska jag hinna se det! Ser det ut som att jag är på söndagstur och lallar mig fram på en landsväg!? Jag hinner knappt se styret som jag krampaktigt försöker hålla mig kvar vid! Och det rör sig ändå, logiskt sett, framåt i samma hastighet som jag själv. Iaf så länge jag orkar fortsätta krampandet om handtagen! Att ens notera en elefant vid sidan av spåret hade varit en bedrift värd krypskyttarnas hedersmedalj vid precisionsskytte! Det andra jag hinner tänka är att "hoppas det finns mer folk framöver för det är inte omöjligt att den olycka de letar efter kommer att uppstå"!

Halvt rätt! Strax kommer en vid kurva med rullsten och en avsats mitt i som jag inte hinner se! Cykeln dyker, jag flyger över och landar på sidan. På något underligt sätt lyckas jag missa de vassaste stenarna och känner bara en ömhet som uppstår. Någon del på cykeln har dock träffat mig och dragit upp ett 5cm jack i smalbenet. Något vitt skymtas i blodet vilket jag hoppas inte är benet för det är en sjukt obehaglig tanke! Någon kommer bakom mig och jag får brått att komma upp på cykeln igen för att ta mig vidare! Ny sväng sen blir det rakt och jag lyckas klicka i på raksträckan så det går undan fram tils jag plötsligt ser folk mitt i spåret och en massa spärrband! Det är målet! Men jag är så galet uppe i varv så trots att de läser av min tid och säger 18min 40sek så tror jag att det kommer en sträcka till och börjar snabbt cykla upp för en väg där andra leder sina cyklar. Händerna krampar fortfarande om styret och jag stretar på! Det är inte förrän på krönet där det blir asfalt som jag fattar att det är över. Att jag överlevt! Att jag överlevt första sträckan....av tre.... Stål-Giraffen pustar ut, sätter sig ner med bakbenen stickandes ut mellan de långa framben och betraktar den rufsiga frisyren samt den slitna manteln...

På't igen!

Väl nere i byn så börjar en ny klättring uppåt och jag känner mig åter som fisken i vattnet. Tuggar med lätthet på uppför trots jacket i smalbenet och den lite ömma vänstersidan. Nu har vi bara dryga 300 höjdmeter att cykla då starten går på ca 580möh. Men distansen är lång och det har börjar blåsa. Även om det just nu är sen vår i Provance så blir det kyligt redan på måttlig höjd. Det är svettigt att cykla uppför och det blir snabbt kallt när vi kommer till toppen där vinden friskar i! Så snabb justering av utrustning och sen iväg. På med hjälm och rätta till skydden! Sen iväg! Efteråt berättar min kompis att när jag kommit iväg så ser en av funktionärerna att jag glömt att sänka sadeln vilket är nödvändigt för att kunna luta sig ordentligt bakom sadelstolpen i stup och branter. Han ropar: Galningen kör med sadeln uppe! Varpå min kompis svarar: Han är från Sverige och har rest hela vägen hit för denna tävling! Det är min kompis! Funktionären vänder sig om och svarar: Man är inte kompis om man låter någon åka iväg med sadeln uppe och dessutom på en XC MTB i denna terräng! Samt tillägger på typiskt lakoniskt franskt manér "Il va mourir!" = Han kommer att dö!

- De tre delsträckorna så som fångade av GPS-klockan.

Lyckligt ovetandes om den pratstund som pågår bakom mig har jag ruskat liv i självförtroendet, tagit ett djupt andetag, klickat i och trampat iväg under koncentration. Efter ca 20m, rundar jag en buske där en man glatt står och hejar på med: Det går, du klarar det! Jag fattar inte först men så ser jag en avsats på 1,5m kantad av otrevliga stenar och ett stup ut utanför spåret samt fler stenar av samma släkte! I den bråkdel av en sekund jag har på mig att tänka och agera så väljer min hjärna att tänka på min mamma. Min lilla mamma! Min lilla lilla mamma.... Så reaktionen blir tvärnit och sen stiger jag av cykeln för att hoppa ner för stupet! Mannen ser besviket på mig och jag inser att jag bara fick behålla mitt nyvunna självförtroende i typ 15 sekunder efter start på denna andra sträcka! Väl nedanför försöker jag kliva upp på cykeln igen men det är sjukt svårt och mina cykeltights fastnar i framkanten på sadeln så att jag inte riktigt kan komma upp. Jag är för övrigt den enda i tights. Enduro-folkets klädstil är löst sittande och långa shorts. Jag känner mig lite som klädd för maskerad på en bröllopsfest... Som tur är inser jag att sadeln behöver sänkas så jag drar upp cykeln på kanten och ställer mig för att ändra den. Tur är nog det för vid nästa brant hade jag med all säkerhet antingen tappat kontrollen fullständigt eller fått sadeln rätt upp någonstans där den absolut inte passar!

Denna sträcka är betydligt kortare men också galet mycket skumpigare och teknisk! Jag krampar så mycket runt handtagen att det börjar kännas i underarmarna redan efter halva och när jag väl går i mål efter 12min krävs det lite vilja för att få händerna att släppa greppet! Min kompis kommer strax efter. Han har samma känsla. Dessutom, han hade två andra kompisar med sig varav den ena fått två punkteringar på första sträckan och därför brutit medan han själv, i något kraftigt gupp där han flugit upp och landat på sadeln, har lyckats bräcka loss metallstycket under sadeln (som man spänner fast den med mot sadelstolpen). Så han måste också bryta. Återstår alltså hans andra kompis och jag av vårt lilla gäng. Vet inte om jag ska ta det som ett dåligt omen eller tecken på god förmåga... Men jag har ingen att diskutera saken med för giraffen inom mig har sagt upp bekantskapen!

Mamma mia!

Ny svettig transport uppför! Jag märker hur jag mer och mer trivs med att cykla uppför. Just där och då känns det som att jag gärna hade gjort bara det hela dagen lång. På vägen passerar vi ett ställe där tävlingsspåret går längs vägen och där cyklisterna kommer med väldig fart ut från skogen för att ta sig an ett hopp. Jag studerar nogsamt och försöker förstå hur jag ska undvika krasch i landningen! Hittar inget så uppgivet stretar jag på uppför. Något jag kan iaf. Väl uppe blir det åter snabb justering av utrustning då starten på sista sträcka går från samma blåsig ställe som förra. Denna gång med sadeln i rätt position! Banan är lite mer flowig denna gång men där det är stup är det verkligen stup! Vid varje stup står det någon eller några och ropar: Heja, heja, du kan, det går! Efter några rätt skupmpiga raksträckor kommer jag till 3 mindre stup i trappformation med en totala höjd på ca 6m. Det är som att stå med en cykel på ovanvåningen i en villa och ha endast tre trappsteg framför sig för att komma ner till den väntande middagen. Heja heja, hör jag igen, och plötsligt har jag tagit mig ner ståendes på cykeln! Skarp vänster och sen ut ur skogen på en grusväg för bilar där det är avspärrat rakt fram och det står en kvinna som ropar och påkar åt höger. Med lyckorus över att ha klarat trappan med det sparsamma antalet trappsteg girar jag hårt höger och på de små stenar som utgör rullgruset på vägen far cykeln iväg under mig och jag går rätt i backen med bål/bröst först och därefter dunsar hakskyddet på integralhjälmen i marken. Det blir helt tyst i en eller två sekunder. Sen häver jag mig upp tittar på händerna med rädsla att få plocka småsten ur handflatorna resten av kvällen men handskar och min långa tröja har tagit smällen! Nöjd vänder jag mig om och får se kvinnan som nyss gett direktiv ståendes med uppspärrade ögon och tittar på mig frågandes. "Tout va bien!" Ropar jag glatt och hoppar upp på cykeln igen!

Bara sista biten kvar nu! 5-6 stup eller avsatser kvarstår och jag börjar bli innerligt trött på detta hejadet och ropandet om att det går, du kan! Det kokar i mig! Jag vill inte höra mer sådan dårskap! Jag vill leva! Leva livet! Jag rundar en buske där jag får syn på ett stup ner mot en väg på 3-4m. Det är sandigt underlag och jag har kommit så långt ut på kanten innan jag hinner reagera så trots att jag kommer av cykeln så fortsätter jag glida ut. I panik håller jag cykeln i ena handen och får tag i busken med andra. Där tar det stopp! Vid åsynen av denna buskkramande cyklist vars största fokus är att undvika större kroppsskador eller död och som mest ser ut som en sengångare som hamnat i en prekär situation med händerna fulla så tystnar åskådarnas om vad som går och inte går. Men redan vid nästa stup är de igång igen och någon ropar: Du kan, du är modig! Där jag har stannat har jag god lust att gå fram till en av dem, räcka över cykel och ropa: HÄR! Få se hur jävla modig du är då! Men härifrån kan jag se till målet och avgör att jag har mer att hämta på andra sidan mållinjen än i en komplicerad diskussion om enduro-teknik och stökig terräng på franska. Jag har praktiserat "learning by doing" och känner mig fullt nöjd med det så jag tar mig snabbt vidare och in i mål! Hel, inte så ren men sjukt nöjd och glad!

- Om du undrar så är det en Volvo XC70 och inte en cykel jag håller i....typ...

För en god sak

En rätt ironisk del i detta är att namnet på tävlingen: Veullieurs de Vie översätts till Livvakter på svenska. Några sådan syntes dock inte till och hade de gjort det så hade jag gett dem en avhyvling utan dess like eftersom det någonstans i beskrivningen av tävlingen stått att banan det skulle gå bra med en XC MTB! Min kompis berättade dessutom att denna tävling ingick i en cup om sex tävlingar där denna var en av de två tekniskt sett svåraste. Sen berättar han att Livakt i detta sammanhang avser att rädda liv genom att samla in pengar för sjuka. Denna organisations huvudsyfte var att samla pengar för benmärgstransplantationer för kroniskt sjuka. Skulle bra gärna velat vara med på mötet där de satt och klurade på hur de skulle samla in pengar för detta ädla ändamål.

"Hörrni, jag har tänkt...om vi skulle ta och ordna en tävling där överskottet går till kroniskt sjuka och döende!?
Ja! Jättebra idé! Vad för tävling?
Vad sägs om en endurotävling där de tävlande i dödsförakt måste kasta sig ut för ett berg på en cykel och kämpa likt de kroniskt sjuka för att hålla sig vid liv..."

Det hela är ju helt logiskt...i en fransk hjärna iaf! Någonstans tänker jag att de egentliga syftet är att rensa lite i gen-poolen för ett bättre framtida världssamfund och samtidigt hoppas på att några av de kroniskt sjuka de räddar är bättre lämpade att föra världen framåt än de idioter som sätter sitt hopp på en dämpad hoj och krampande händer utför en massa stup....!
En god gärning så gott som någon vilken jag gärna bidrar till....pengamässigt iaf!

Fortsätt utforska den #AndraSidan