Snabbspola Ursvik Ultra. TEC nästa!
Vi kan säga att Ursvik Ultra var skoj. Vi kan också säga att det var trevlig. Och ensamt. För mig fanns det en plan som var långt från ambitiös, som egentligen bara handlade om att springa alla fem varven och att inte göra några dumheter längs vägen. Det senare funkade väl så där...
Starten gick schwajnigt snabbt. Fram till första backen var det något som liknade ett gatlopp, alla lubbade som tusan, jag likaså. Jag hade tagit sällskap av Micke Heimdahl som jag sprang med även i fjol. Jag visste att han hade en ambitiös plan för loppet. En plan som jag egentligen inte ville hänga på, men väl där så kändes det mer än naturligt. Och så ekade Jaris pepp från i fjol "Skit i planen. Kör bara! Kör!". Jag konstaterade helt enkelt att det bästa med att ha en plan var att jag kunde skita i den.
Vi kom fram till att vi behövde sänka tempot och gjorde det någorlunda fram till varvning. Nog för att vi var på tok för snabba även dit. Ute på andra varvet har vi sällskap av Peter Schröder som fint nog dykt upp för att peppa. Hatten av! Vi drog ner tempot till underfart för att kompensera för det första varvet, och allt kändes svinbra. Vi tassade runt och babblade om tidigare och framtida tävlingar, om vad vi ville - och inte ville ha i laget. Och annat.
Inne i varvningen mellan andra och tredje varvet hade jag börjat tröttna på den syntetiska smaken av gels. Den funkar liksom, men jag uppskattar att äta något som smakar annat än just gels. Vi pep fram till energibordet och labradoren i mig vaknade. De flesta av mina vänner vet att jag är barnsligt förtjust i Pucko och O'boy. De flesta som håller på med uthållighetssport vet att man ska hålla sig borta från mejeriprodukter under ett race. Det visste inte jag. Eller snarare, det visste jag - men labradoren i mig hittade en flaska proterinberikad fulchokladdryck från ett icke namngivet danskt mejeri. Labradoren behövde i runda slängar 3 blanka sekunder för att sänka hela halvlitersflaskan. Micke körde ett liknande upplägg, men han behövde säkert en halvminut för att få i sig sin. Gott så.
När vi kommit en halvkilometer från varvningen så konstaterar vi att det kanske inte var supersmart att mula chokladdryck mitt i rejset. Vi har båda något av en klump som växte i magen. Det var ungefär samtidigt som jag kommer på att jag missat få med mig energi ut på varvet. Jag vänder och lubbar ner till min växlingslåda, snor åt mig det jag behöver och gör vad jag kan för att kuta tillbaka. Väl ikapp märker jag att jag behöver släppa Micke. Jag kan helt enkelt inte springa. Klumpen är ett knip som inte tillåter mig att hålla någon form av intensitet högre än gång. Det släpper successivt, och jag lyckas komma in gåspringandes.
Väl i varvningen får jag reda på att Micke valt att kliva av efter att ha kräkt sig genom tredje varvet. Och att K-J som jag var pepp på att försöka komma ikapp klivit av även han. Jag tar mig upp till min energi och märker att jag stirrar på mitt utbud och tänker att jag inte kommer få i mig något av det. Jag tar mig iväg en kilometer men är tvungen att stanna var femtionde meter för att det är för vingligt och för mycket illamående. Jag är själv där ute, misspeppad och jag känner mig ensam. Väldigt ensam. Av någon anledning tycker jag att det är skäl nog att gå tillbaka och ställa in skorna.
Så här i efterhand grämer det mig förstås att jag klev av, men jag har valt att ta med mig att min energiplan höll och att jag kände mig sjukt stark under loppet. Jag är övertygad om att det enkom handlar om orutin, att jag blir straffad för att jag helt enkelt inte gått på den niten ännu. I det stora hela så tänker jag att det var en positiv upplevelse, för jag ser inte hur jag skulle tränat på det. Jag kommer knappast springa 30km, hänga i mig något som jag inte vet funkar och försöka springa 45 till. Inte på träning. Inte en chans.
Summa kardemumma är att trots att jag inte lyckades med loppet så var det fantastiskt roligt. Det var en mäktig inramning med en gemensam start av alla klasser, och det var extremt trevlig stämning. Och så var det förstås väldigt trevligt att få springa de tre sista kilometerna av banan på banans finaste del. Jag ser inte varför den gamla banan naglat sig fast så länge som den gjort. Den är kass i jämförelse!
En väldigt rolig sak i sammanhanget är att Carro sprang snabbt och kom på en andraplats på kortdistansen!
Allan sprang ett varv med Stockholm Multisports stafettlag som kom tvåa de med. Allan, som även var banansvarig och funktionär, passade på att lura Lasse till att grilla korv när han "bara skulle hämta lite vatten". En timme senare stod Lasse kvar och grillade när Allan startade sitt varv. Vi vet inte om Lasse står kvar vid grillen fortfarande.
Den 22 april så springer jag Täby Extreme Challenge, TEC. Det är ett 100-mileslopp som jag har sprungit som pacer ett par gånger tidigare. Det är mitt första egna lopp på den respektingivande distansen av knappa 161 kilometer. Mitt primära mål är att få ett så långt träningspass som möjligt. Med lite flyt får jag inte tag i Arlas proteinberikade ful-chokladdryck i varvningen.
