Fortsätt Hem! - Uppmaningen som lockade 20 glada!

Det sker något speciellt när en grupp människor samlas kring en större utmaning. Må vara vad det vill för utmaning, bygga ett hus, klättra ett berg, driva ett företag, bara utmaningen är tillräckligt stor så uppstår en samling och gemenskap för att hjälpas fortsätta tills man är hemma.

Om man annonserar en utmaning som att springa 13, 16 eller 50km från Saltarö, långt ute på Värmdö, längs vackra Värmdöledens stigar och hällar, till Velamsund och vidare på Boo-leden till Orminge för att slutligen svänga rakt söderut mot Nackareservatets tallklädda skogar och avluta vid Hellasgården. Ja, då kan man vara ganska säker på att man kommer locka till sig en hel del folk som är vana att utmana sig själva. Men inte nödvändigt vis genom att springa långt.

Första helgen i mars ordnade vi, Fortsätt Adventure Team, en Fat Ass Ultra enligt ovan som fick namnet Fortsätt Hem! Det fanns även en kortare distanser som arrangerades tillsammans med Stockholm Multisport och som tack för det fick vi möjlighet att avsluta i klubbhuset (OK Ravinens klubbstuga) vid Hellas där vi efter härligt dagsverke grillade hamburgare, drack gott, pratade och utbytte en massa erfarenheter.

Lördag morgon vid start stod ca 20 löpare och huttrade i vinterkylan som dröjde sig kvar från en natt under nollan. Där stod både motionärer, som inte gärna springer längre än milen, multisportare som sällan ägnar sig åt bara löpning sida vid sida med ultralöpare av olika slag. Det som är så härligt med sport är dock att oavsett om du är en gamla räv som samlat 100 miles ultror (16mil), om du är ur form och bara ska vara med på den kortaste distansen eller om du bloggar i en välkänd tidning så syns det inte vem som är vem när alla står i funktionskläder och med röda näsor som rinner lite i kylan. Just där och då, innan start, så huttrar alla lika mycket och alla längtar bara efter att få komma iväg för att få upp värmen i kropp och lemmar.

Så blev klockan till slut 9:15 och iväg bar det! 20 löpare! Många hade aldrig träffat varandra förut. På stora lopp med 100-tals eller 1000-tals deltagare blir det ofta ganska tyst i leden eftersom en så stor massa lätt kan kännas opersonlig. Men det i det antal vi var så uppstod här genast glada samtal och nya bekantskaper.

Starten gick alltså långt ut i öster på Värmdö och där råder minst sagt lugnet självt! Början av leden är ganska teknisk men rolig att springa. Rötter, stenar och några fina berghällar där det öppnar upp sig i skogen. Även om det visar sig att just den platsen var en gammal avrättningsplats där man brände de dömda... typiskt... Men ändå, vi passerade genom mjuk och vacker skärgårdsnatur som är så hemtrevlig.

Värmdöleden är en 25km led från A till B men på sina håll kan man välja avstickare som ansluter till leden längre fram. Värmdökommun tillhandahåller superba kartor med med mycket detaljer. Dessutom hade vi en för detta fransk elit-orienterare med oss som dessutom höll på och utbildade en del av multisportarna som deltog. Men ändå. Man ska aldrig underskatt kraften som driver äventyrssinnet hos denna människoart (multi-atleten) att verkligen söka sig vilse! För det går inte att förklara på annat sätt när två deltagare tog en av avstickarna för att efter en stund misstänka att något var fel eftersom de plötsligt kände igen spåren i jord och lera. Det var deras egna spår...
Den ena av dessa två hade bestämt sig för att hoppa av efter ca 15km men eftersom övriga låg lite före så fortsatte den andre efter egna vägval och höll sig mest där det finns vägskyltar för bilar... det är säkra kort det: --> Stockholm. Det behöver man knappt orienteringskunskaper för att följa.

Under tiden fortsatte övriga trampandet på stigar och spänger i ovissheten om att vi förlorat en av deltagarna till asfalten. Gruppen passerade istället murrig skog, grön grön mossa och på sina håll stora flyttblock varav några fått det fantasifulla namnet Vargstenarna. Vilket såklart föranledde en kort paus och att klättra upp på de 8m höga stenblocken.

Några hade ställt bilar efter dryga milen och nöjde sig där. Några sprang vidare till Shell i Hemmesta för en kaffe och blev hämtade efter det. Men vi var ett tiotal som kämpade på med Fortsätt Hem! Folk hade dippar och toppar om vart annat men gruppen höll ihop hela vägen. Boo-leden är till hälften skog och till hälften härlig böljande motionsspår. Där de tar slut blir det bli- och cykelväg tills man kommer in i Nackareservatet norr ifrån. Nu hade vi sprungit ca 40km så Fortsätt Hem! var en uppmaning som kom till sin rätt! Rak asfaltsväg fram till Björknäs där Skurubron väntade och precis när vi kommer över den så får vi syn på någon som också är ute och springer med ryggsäck. Vem är det om inte vår vilsna icke orinteringskunnige multisport-kompis! Glad som en hundvalp av att få återse sin flock och säkerligen glad att slippa fundera på vägval mer. Så kom det sig att vi återigen var fulltaliga och tillsammans satte vi kurs mot hemmaskogen.

Med ca 3km kvar till den efterlängtade bastun befann vi oss alldeles nära Nackamasterna där vi samlade upp oss precis som två unga tjejer vandrade förbi. En av dem frågade var vi sprungit ifrån och när vi svarade “Saltarö” kunde man tydligt se att det inte sa dem något alls! Så någon kollade på GPSen och sa “Alltså, 47km härifrån”. Det är möjligt att de där tefats-ögonen som växte på tjejerna ännu inte riktigt har lagt sig men härligt nog så var de mer nyfikna än att utropa galenskap vilket såklart gladde oss och nedförsbacken hem gick av bara farten.

För tillsammans klarar man mer än man tror och i ett så härligt gäng, med samma, mål, samma utmaning, samma smärta och där ingen insats var mer eller mindre värd än någon annan så känner man sig hemma från första till sista steget! Eller sammanfattat på det här viset från en av våra deltagare. Det är det alltihopa handlar om! Det och kanske en hamburgare och en öl också förstås... nomnomnomnom!

Till nästa gång!