Nya Ursvik Ultra, it's been a long time running

 

För mig så har Ursvik UItra varit något som symboliserat multisport sen jag först hörde talas om det. Jag hade sprungit mitt första bergsmarathon och förstod att det var något man gjorde som multisportare. Google puttade in mig på Stockholm Multisports webbplats när jag gjorde mitt första försök att reda ut vad multisport var och vad det gick ut på. Det var en klubb som höll i en ultramara som salufördes med att man antagligen inte var klok om man ställde upp. Inte för att det var superlångt, eller för att det var vansinnigt stökig terräng - utan för att starten enligt tradition gick vid midnatt. Eller det kanske var kombinationen som krävde lite extra? Hur svårt kan det vara? - tänkte jag och anmälde mig någon månad innan jag trampade rejält snett och var borta från löpning i ett halvår. Succé.

I fjol tänkte jag att det kunde vara skoj med en revansch. Jag tyckte att jag var väl förberedd, jag hade med mig kvicka ben till start och träningen var gjord. Det jag inte räknat med var att loppet började 00:00, och att jag kom in i racemodus runt sju på morgonen när lilltjejen vaknade hemma. Att vara pepp till ett lopp är ju inte helt dumt, men man kanske inte behöver vara startklar i 17 timmar. Det kan vara det som ställde till det i huvudet, som gjorde att jag var toknervös hela dagen, som sabbade magen och som gav mig ett illamående som ledde till att jag bröt efter två varv på den gamla Extrembanan där i Ursvik. Det kan också vara för att jag gick ut med en plan att springa en negativ splitt som med facit i hand skulle ge mig en tredjeplats. Det hade ju förstås varit tokhäftigt, men en pallplacering är orimlig. Gissningsvis även det faktiska tempot, gissningsvis för att jag var ute way over my head.

Ursvik Ultra 2016 var en besvikelse. Dessvärre inte den enda för året, men jag vill ändå formulera om det till att det - likt de andra platta fallen - gav en hel del lärdom och för den delen en hel del vänner.

I år är det dags för en ny upplaga av samma tävling, men i år heter den Nya Ursvik Ultra. Den kanske inte blir fullt lika gruelsome som tidigare år då starten är flyttad till tre på eftermiddagen. Även banan är ny, det är inte längre det som en gång var Extremebanan. Nu är det det som är Extremebanan. Den drogs om för kanske sju år sen, men tävlingen har fortsatt på den gamla dragningen. Jag vet inte om en målgång i mörker i stället för i ljus kommer att förändra så fasligt mycket, men jag är enormt pepp på att det är den nya banans sträckning. Den rakar bort typ tre kilometer väg och löpspår till förmån för terräng. Det är bra. 

Uppladdningen har varit bra. Jag har fått ihop många, långa och bra löppass. Jag har kompletterat med cykling och en rejäl dos rörlighetsträning. Jag har sprungit banan gång på annan. Jag känner mig stark. 

Det är dock något visst med att formulera att man är i bra skick. Det blir så gärna fel. För tre helger sen hade Allan ett kalas som hölls i en gympasal med lekar. Under den sista leken kliver jag över foten och viker alla tår in under den. Barfota. Naturligtvis stukar jag dem alla och tror att något har gått av i foten. Det var förstås samma dag som jag sagt att jag känner mig stark när Fredrik frågade. 

Svullnad och missfärgning släpper efter helgen, men det är inte helt skönt att gå på - så jag tar mig till en läkare och röntgar. Läkare och dess finkänslighet kan vara värd att diskutera vid tillfälle. Just den här fotspecialisten tyckte att vi kunde steloperera tårna då han hävdade att man egentligen inte behöver dem. Jag hoppas att det var ett skämt, men vi gör även rätt i att diskutera läkares humor vid tillfälle. 

Lång historia kort så är det ingen fraktur i foten, och jag får tillåtelse att belasta den - om jag tycker att det funkar. Jag testade att jogga en kortare orientering i söndags, och det kändes ok. Även om det inte var skönt, så blev det inte värre. Samtidigt tänker jag att det är skillnad på fem och 75 kilometer. Hade starten varit idag hade jag inte ställt upp.

Jag har någon enfaldig förhoppning om att det kommer att läka ihop mirakulöst och att jag (åter igen) kan springa till mig en pallplats. Skämt åsido så är det först idag som jag upplever faktisk förbättring. Jag har varit på en naprapatbehandling och har ytterligare naprapat- och osteopattider bokade i dagarna - och vem vet, det kanske hjälper med manuell behandling.

Som det är just nu så tror jag på en start. Om foten beter sig som i söndags så funkar det. Jag är anmäld till TEC som går helgen efter påsk, men om jag måste välja så är Ursvik en viktigare tävling för mig. Med det sagt så är valet enkelt, jag kommer att göra vad jag kan den första april. 

Jag kommer att vänta på startskottet i eftermiddagens solsken i shorts. Jag kommer att springa runt runt med vänner, och jag kommer att ha fantastiskt skoj. Jag kommer att njuta av att jag inte har ont i foten och jag kommer att lyckas klockrent med energin. Tummis.