Täby Extreme Challenge – TEC 100 miles
TL;DR:
Jag, Anders, sprang in en tiondeplats i min 100-milesdebut på TEC. Jag är skitglad.
En lång och krokig väg
Boken Born to Run öppnade en helt ny värld för mig likt för många andra efter decennieskiftet. Den berättade om folk som sprang längre än vad som ansågs var långt. Den beskrev folk som laddade inför tävlingar genom att dricka bärs och generellt hålla en ganska loj inställning till det där med att springa. Trots att de var svingrymma på det. Den slukades i anslutning till att jag tränade inför mitt första marathon, och jag kan med handen på hjärtat säga att det är en av de mest inspirerande böcker jag läst - alla kategorier.
Jag och min fru Linda springer vårt första marathon 2012, vilket är en upplevelse i sig. Våren därefter visar det sig att min kompis Jonas ska springa något som kallas för Täby Extreme Challenge, ett 100-mileslopp, 161km. Ett sånt lopp som jag läst om i boken! Att ett sånt stolleprov fanns i min närhet var ballt, och ytterst abstrakt. Jag visste att han sprungit 100km tidigare, men jag förstod nog inte riktigt vad det betydde, 100 miles däremot - det hade jag ju läst om! Jonas efterfrågade pacers på Facebook, och jag kan inte säga att jag var sen med att anmäla mig. Väl på plats så springer jag ett par varv med honom och en medtävlande, Christoffer. De kommer i mål med bravur och det får mig att förstå att även jag kan om jag vill!
Jag bestämmer mig för att jag ska minsann bli en ultralöpare jag också, jag letar reda på ett par lopp som jag tycker passar och anmäler mig inför kommande år. Lagom till hösten trampar jag rejält snett och sabbar allt. Stukningen får inte läka som den ska, och jag börjar springa fel och får rejäla problem med knä och vad och höft. Det är förvisso den händelsen med konsekvenser som fick in mig på multisport, så det är väl bra i sig, men det sabbade tävlingsåret 2014. Multisporten är ju kul och det blir en hel del fokus på det, att springa långt kommer lite i skymundan - även om jag sprungit en del kortare långlopp och bergsmarathons sedan dess.
En massa fina vänner
Jag har blivit bekant med Ellen och Johnny som håller i Pace on Earth genom löpningen, och var uppskriven som pacer till Johnnys titelförsvar på Black River Run 2015, men känner att jag måste ställa min plats till förfogande. Jag skickar ett meddelande till honom via Facebook:
Angående BRR. Det blir inget för mig, och jag tror att du gör rätt i att räkna bort support av mig. Jag vill inte springa snabbt, jag vill inte springa långt, jag vill inte springa högt. Jag vill springa. Jag vill vara hel. Trist men sant. Jag har noll och inget självförtroende som det är nu, och jag måste hitta tillbaka till något fint. Utan engagemang, utan planer. Jag vill så gärna göra allt det där, men jag kan inte nu.
Och fick svaret:
Scheisse. Det här låter inte som du min vän. Det här får vi göra något åt. Date i veckan?
Vi möts upp, pratar om vad som är viktigt och vad som är egalt, vad som är positivt och vad som är negativt. Vad man bör, och vad man vill fokusera på. Just där och då var den första gången jag fick hjälp av dem, men det har varit återkommande sedan dess. Det har betytt extremt mycket för mig, men när jag tackar för stödet säger Johnny att:
Det står i regelboken att man ska hjälpa löpare i nöd.
Det är nog den första egentliga interaktionen jag har med Ultrafamiljen som de kommit att kalla sig. En sammanhållning som jag fick se mycket av i helgen, och som jag ser som en nyckelingrediens i att jag själv kom runt. För det är just det som det kommit att handla om för mig. Att jag har vänner som hjälper! Det intressanta är att man inte behöver vara så mycket mer än bekant för att vara vän i ett sånt här kontext. I helgen så fick jag hjälp i varvningarna av samma Ellen och Johnny, men också av Henrik och Susanne. Henrik var en ytligt bekant under gymnasietiden då vi hade gemensamma vänner i Åre. Han sprang 100 miles på TEC 2014, och 200 miles 2015 då jag mötte upp honom i Täbyskogen och sprang med honom över hans första natt. Susanne är kompis med Carro i laget, och var med på ett långpass på annandag påsk. Hon vann även TEC 100 i fjol. Det är så fantastiskt fint att folk som är så meriterade som de ovanstående helt enkelt bara självklart hjälper någon som är en kompis kompis!
När vi satte ihop Fortsätt Hem! i våras så var Marcus, Sanna och K-J med och sprang. Marcus har sprungit otalet 100-mileslopp och skulle även springa TEC i år. Sanna och K-J mötte upp med Carro i Hallands bokskogar under påsken och anmälde sitt intresse som pacers till mig. Smickrande, och kul! Även Stefan som är med i 24h Meals Adventure Team ville springa med. Och Allan och Carro. De senare har klippt ihop dagen genom att köra ner från Stockholm Multisports tvådagars vårläger i Hälsingland fram emot midnatt.
Mitt primära mål för loppet var att vara glad rakt igenom. Dels med inspiration från Sweco Adventure som uttalat och medvetet eftersträvar att se starka och glada ut i alla växlingar. Men också för att jag helt enkelt tror mer på att vara glad än grinig. Och med alla ovan nämnda som stöttar mig... Hur kan jag vara annat än glad!
Game on
Uppladdningen inför loppet var väl kanske inte perfekt. Jag springer ett långpass på måndagen för att se hur det känns, och det funkar fint. Blir sängliggandes magsjuk tisdag, onsdag och mår väl någotsånär på torsdagen. På fredagen åker jag ut och hämtar nummerlappen efter jobbet. Då blir jag nervös: Va!? Ska jag springa 16 mil imorgon!?
På tävlingsdagen ser jag till att vara på plats tidigt. Jag vill ha en vettig plats för mig växlingslåda, och jag vill hälsa på alla som jag är tjenis med. Jag vill komma in i loppet där och då, inte i bilen stressandes för att jag kom iväg försent. Jag strosar runt och får lite sista-minuten-tips (som faktiskt kom att hjälpa), och jag försöker få i mig lite ytterligare energi innan loppet. Christoffer som sprang med Jonas 2013 dök upp utan att jag visste att han skulle starta, och jag fick en slags skön känsla av att cirkeln var sluten.
Väl dags för start sällar jag mig till Marcus och vi springer iväg tillsammans. Det går fort, men inte för fort. Vi står ganska långt fram i startledet och det är skönt att de bakom oss inte springer snabbare. Jag har förvisso ingen ambition till att klara loppet på en viss tid, eller att försöka placera mig. Det primära målet med loppet är ju att det ska vara roligt. Och att jag ska komma i mål. Allt annat är sekundärt. Tempot i sig är ovidkommande, det som känns viktigt är att det känns bra. Och det gör det. Vi springer och babblar hela första varvet, men blir successivt tystare och tystare. Det är trevligt att det får vara tyst, jag har fått ett väldigt fint intryck av Marcus, och det känns tryggt att bara haka på. Tills jag inte orkar längre. För det gör jag inte.
Helt plötsligt går det för fort. Jag vet inte om det är Marcus som skruvat upp tempot, eller om det är jag som kroknat, men jag släpper honom i alla fall 25km in i loppet. Han piper iväg och jag kryper in i mina hörlurar samtidigt som kroppen börjar knorra ordentligt när jag närmar mig 30km. En av de saker jag fick med mig från morgonens minglande var att Henrik alltid vill kliva av runt tre mil. Men att det alltid blir bättre. Fair enough, dags att börja äta värktabletter helt enkelt. Varv efter varv snurrar faktiskt förbi, och väl inne på det sjätte blir jag ikappsprungen av David Sundvall som arrangerar loppet, och är med på den kortare 50-milesdistansen. Han hälsar och frågar om jag vill ha sällskap, men jag märker att jag helst vill vara själv. Jag känner mig som väldens kanske mest otrevliga människa när han glad i hågen kommer peppad till tänderna och vill dela med sig. Jag ber om ursäkt för det, men lurarna var viktiga där och då!
Jag hade inför loppet identifierat en del orosmoment, eller osäkerhetsfaktorer. En av dem var energin (som jag återkommer till), och en annan var att orka springa själv fram till Stefan fick kliva på som pacer 10 timmar in i loppet. Det var intressant nog aldrig ett problem att springa själv. Det stod lite åskådare här och var runt banan som hejade på. Och tre familjer hade ställt ut bord med diverse dryck och energi längs banan. Det var trevligt att folk tagit sig ut i aprilvädret (som innehöll både en gnutta hagel, regn och blåst) för att heja på oss! Att jag helt plötsligt sprungit 92 kilometer och fick sällskap var lite av en aha-upplevelse. Det har varit enkelt att springa, och när jag väl släppte Marcus och bestämde över mitt eget tempo så var det inga konstigheter. Jag hade kommit in i att skita i att springa på asfalt och att bränna på skogen. Roligare så.
Stefan hängde med i två varv, och vi pratade kanske främst om Adventure Racing. Laget han är med i åker iväg till Spanien för att köra en fyradygnstävling i början av maj, och jag är förstås jättenyfiken på upptakt och planerande inför det. Vårt första varv är snabbt och det verkar som att jag helt plötsligt klättrar rejält i resultatlistan. Stefan sa att när vi gick ut så låg jag på typ femtonde plats, och nu var jag tia. Peppande! Listan verkar stabiliseras och jag övergår i att bevaka placeringen snarare än att hetsa på. Målet var ju trots allt att genomföra. Och att vara glad. Jag fick en del gliringar om att jag gick på platt asfalt, men det gick att leva med. Det gick snabbt i skogen i alla fall!
När jag sprungit sammanlagt 10 varv á 11.5km så lämnade Stefan över till Sanna. Det hade börjat bli ganska kallt i mörkret och jag passade på att byta kläder på överkroppen. Även det ett tips från morgonens mingel, och ja - springer ni ett ultra, byt kläder. King! Jag och Sanna stack iväg på varvet vi hade ihop, och även det höll ganska bra fart. Sanna och K-J är som sagt nya bekantskaper, men allt måste väl börja någonstans gissar jag. Vi pratar om löpning, äventyr och familj. Jag får tillfälle att skryta lite över Dinah, min lilltjej. Varvet känns jättebra, men jag fick problem med att äta gels så jag börjar dippar ganska hårt i energi och börjar dricka Tailwind som finns att tillgå i varvningen istället. Den är dock rejält svag, så även om det blir bättre så börjar jag dala i energi.
K-J tar över stafettpinnen för ett varv, och nu börjar det gå ganska långsamt. Jag är okej med det - det ser ut som att jag har ganska långt upp till nionde, och långt ner till elfte plats. Jag har ingen som helst tanke på att klara någon tid, det finns liksom inte i mitt medvetande. Loppet har hittills varit en ganska behaglig tillställning och det fanns ingen egentlig anledning till att ändra på det. Vi springer runt, och pratar om förlängningar av det jag och Sanna pratat om och om jobb och sånt. Jag håller ihop energimässigt och varvtiden är nog fortfarande att trakta som helt ok även om en var den långsammaste hittills.
När vi kommer in till varvning har Carro och Allan dykt upp från lägret. De har varit igång sen 06 med multipla orienteringspass, cykling och paddling. Tanken var att vi skulle kunna förlänga deras träning med att köra tillsammans för att få lite AR-liknande förutsättningar för en trekking. Sett till hur våra kalendrar ser ut så gör vi rätt i att plocka upp de smulor som finns, och det här blev ju ett ganska givande tillfälle! Carro och jag kliver ut först och min energi är låg. Inte så att jag bonkar, men jag är trött. Trött och seg. Det blir inte mycket springa, men vi ser till att hålla upp farten så gott vi kan. Vi pratar förstås AR och vad som komma skall med Fortsätt. Jag ger egentligen inte henne möjlighet att hetsa mig, jag är ganska bestämd i att det inte ska springas så mycket. Förutom i skogen. Där springs det jämt. Sen kommer vi in för sista varvningen.
Åh! Befrielsen av att inte behöva varva igen. Jag trycker i mig ett par pizza-slices och ett par glas coke, tycker att livet är relativt bekvämt... Då kommer en annan Anders in i tältet från sitt näst sista varv. Skit. Nu måste jag ju springa, det är ju trots allt roligare att bli tia än elva... Vi sticker ut, och jag gör vad jag kan för att få i mig pizzan, det går så där. Vi springer allt som inte är uppför. Vi diskuterar väldigt mycket vad som faktiskt är uppför och inte. Vi hittar på en radda nya grader av uppför. Allan försöker lura mig hela tiden. Fan.
På något sätt får han i alla fall fart på mig så att jag, i min bångstyrighet, lyckas komma i mål. På tionde plats. Fett.
Loppet gick så bra jag kunde önska. Jag fick det lopp jag velat, alla mina beslut har varit aktiva (utom möjligtvis hetsen under sista varvet). Jag har haft en bra energiplan med backuper som funkat: det fanns en tanke om att äta Delicatobitar i varvningen och Endurosnack från Nutrend på banan. Det var för mycket, så jag gick över till banan, äpple och coke i varvningen och en Endurosnack på banan. Det höll i sju varv. Då gick jag över till mer äpple, apelsin, coke och Carbsnack som är lite mer lättflytande. Efter 10 varv funkade pizza, apelsin och Tailwind. På sista varvet tvingade jag i mig en Nutrixxion XX-Force som jag inte riktigt kan säga var en fröjd för smaklökarna, men visst blev det fart på mig! Summa kardemumma blir väl godkänt rakt igenom vad gäller energi.
TEC känns absolut som ett livsförändrande lopp. Jag kommer att prata om saker som före och efter. Jag kommer att referera till mig själv som ultralöpare, och jag är tämligen säker på att jag kommer att ställa mig på startlinjen igen.
Vänskapen med alla som hjälpt mig längs vägen är viktig för mig.
Tack!
