För en Kung!
Montane Kong Vinter AR 2017 i Köpenhamn

När man står på startlinjen för en tävling med förväntad vinnartid på 14h, maxtid på 23h och tävlingsledaren först håller genomgång på engelska i 5min för att därefter hålla samma genomgång på danska i mer än 20min… Då behöver man inte fundera på om det är något man har missat eller inte. Att man har missat något är det enda som är helt säkert! Särskilt när man också står med 14 kartor i handen, 114 kontroller utmarkerade att ta samt med en cykelhjälm på huvudet och är start-redo för löpning! Platsen för skådespelet är Rådhusplassen i centrala Köpenhamn i början på februari och ridån går strax upp!

Det är här, kl 9 en lördag, vi hittar det nybildade laget Fortsätt Adventure Team som strax ska ut på prologen för Kong Vinter Adventure Race. Två av lagets, än så länge, tre medlemmar (Allan Everum och Caroline Bengtsson) har tränat under höst och tidig vinter för detta och nu äntligen ska de få ge sig iväg! Men det känns som att en massa viktigt har missats redan vid start! Hemmavid sitter Anders Brohäll och följer sina lagkamrater med spänning!

Vi summerade genomgången och det vi kommer ihåg är informationen om att det är nästan en meter lägre vatten i hamnen jämfört med när kontrollerna sattes ut så det kan bli svårt att nå dem under paddlingen, att vi ska upp å klättra 30m över marken samt att vi ska ner i bunkrar där det kan finnas uteliggare men att arrangören bett polisen att vräka så många som möjligt innan tävlingen. Vet inte vilket som kändes värst...att stå inför att ränna runt i smutsiga illalunktande uteliggarhem mitt i natten eller att vara den “normala” som klampar in i samma uteliggares hem för att hämta en kontroll. Men den funderingen släpper snart sitt lätta grepp då tävlingsledaren säger "But we couldn't do anything about the ghosts..."!
Right...

Ändå mer surrealistiskt blev det, bara minuter innan start, på ett öde torg framför Rådhuset, i ett övrigt slumrande Köpenhamn när två A-lagare dyker upp och börjar dela ut tulpaner ur en papperskasse. Det är nästan så att jag tror att det var en del av hela arrangemanget!

Den första delen av tävlingen består av 3 orienteringsloopar inne i Köpenhamn där vi får en karta och sedan var tvungen att lämna in den komplett för att för att få nästa. Så med någon minut kvar till start och med hagel hängandes i luften rättar vi till cykelhjälmarna vi har på huvudena (obligatoriskt på första sträckan) och inväntar startskottet!

Iväg bär det och eftersom tävlingsorganisationen inte fått tillstånd att sätta upp kontrollskärmar inne i city så måste vi ta oss till platser där vi ska och rita/skriva av diverse olika saker på byggnader, statyer etc. Inom Adventure Raceing gäller regeln att “om man inte får... så gör man det ändå... fast på ett annat sätt bara”... På samma sätt... om man gör en tävling i ett land som i stort sätt är platt... ja, då kan man ju alltid tvinga upp folk i kyrktorn eller liknande för att kompensera bortfall av höjdmeter... så det blir en hel del trappor vilket inte var dumt för trots många besök längs Strøget så hade jag aldrig varit uppe i just den kyrkan!

Snart var prologen klar och nästa moment blir en orientering runt hela Strøget , via Zoologiska Trädgården, inne i en skola, vidare till den Lilla Sjöjungfrun och sedan till Nyhavn. Ja, i korta ordalag så får vi bokstavligen en snabb-sightseeing runt Köpenhamn. Ett lätt vitt täcke ligger på marken och det är nästan bara vi och turisterna som är vakna. Vi tittar på dem... de tittar på oss... alla känner sig vilse!

Nåväl, efter sista kontrollen nära operahuset (japp, även den checkad på turistlistan) så bär det av mot TA1 där vi ska paddla. Ett 40-tal kajaker har lagts fram på en kaj. Från att vi startade på Rådhusplassen så hinner dock vattnet stiga igen och snart är nivån över kajen så kajakerna som från början låg likt tändstickor snyggt på rad i en tändsticksask förvandlas istället till barren i en myrstack som guppar runt på den vattendränkta kajen framför huset. Lite oväntat blir det att likt en gondoljär staka sig fram i kajaken på den vattendränkta kajen tills man kommer ut över kanten på fritt vatten. Det var bara en hatt och gitarr som saknades för den rätta romantiska känslan. Nåväl... och lite värme då kanske också.

Men iväg bär det! Köpenhamn består av en stor och bred hamnbassäng som sträcker sig gott och väl 5-6 km in från där Nyhavn börjar. Runt denna finns sedan en rad olika kanaler parallellt och på tvärsen. Mellan dessa går det broar av olika slag. För gående och för bilar. Höga som låga. Vi paddlar på som om det var det enda vi kommit till Köpenhamn för! Snart närmar vi oss en första gångbro av lägre format. Jag först och Carro kopplad med lina bakom mig. Det förhåller sig nu så att när man kommer till en låg bro och vattnet är högre än normalt...så får det den oönskade effekten, om man sitter i en kajak med fart framåt, att själva bron plötsligt agerar fruktansvärt aggressiv limbo-ribba! Eller helt enkelt en horisontell giljotin. Med god fart kommer jag in under bron och när jag har en halvmeter kvar till första bärande balk inser jag det osannolika i att lyckas passera under bron sittandes i kajaken. Återstår bara att kasta sig i det kalla vattnet vilket är måttligt lockade eller att kasta sig bakåt med ryggen mot skrovet och försöka glida under. Paddeln tar i en, två, tre gånger i balken som får mig att gunga men värst är att mina höftböjare, ljumskar och allt annat som håller ihop kroppens överdel med dess underdel åker på en blixt-stretch utan dess like med noll, nada och zip av förvarning. Som ett brev på posten lämnar kroppen in en rak och tydlig protest. I samma sekund som jag kom fri från bron accepterar mina lår den inlämnade protesten och krampade till så att överkroppen istället far upp och jag viker mig framåt likt en musfälla och så att jag nästan slår pannan i skrovet framför sittbrunnen! Det är som taget ur en animerad Kalle Ankafilm från 50-talet... När jag väl lyckas räta på mig igen hör jag "klonk, klonk, klonk..." för där bakom kör Carro samma spännande limbo-pass... Hennes min är lika förvånad som om en fågelungen försökte flyga ut ur boet utan ordentligt med fjädrar på vingarna....tämligen förvånande och ordentligt obehagligt.....

Nåja, learning by doing! Vi tar det lite lugnare vid de kommande broarna och lär oss en teknik som får kroppen att klaga mindre! Paddlingen går nästan så långt in i hamnbassängen man kan komma och där byggs en hel del häftiga hus med egna små bryggor och kanaler. Riktigt roligt att se! På väg tillbaka till TA1 stöter vi på lite is men strax därefter är det dags att leka gondoljär igen och staka upp kajakerna på land, att ta av oss torrdräkterna och börja springa igen. Det var lite kyligt på vattnet trots torrdräkten men det var inget mot vad det blev när vi genomsvettig fipplar med kläder och mat i 4 gradig värme. Det kommer att ta ett par dagar innan jag återfår känsel i alla fingertoppar igen. Men det är jag lyckligt ovetandes om just där! Iväg bär det mot TA2 där vi ska klättra lite innan det är dags för MTB-sträckan.

TA2 är vid en gammal 40 meter hög varvsbyggnad. Det enda vi vet är att vi ska göra fyra moment eller loopar där inne. Den första handlar om att klättra upp för att gå över en balk på 35m höjd, reppelera ner från samma höjd, klättra upp i ett rep och fira sig ner och sist krypa genom en mörklagd labyrint. Inne i den mörka lokalen som är enorm (det har ju ändå byggts fartyg där inne) är det smutsigt och trångt. Högst upp sitter en travers-kran som hålls upp av stålbalkar längs sidorna på byggnaden. Det står sjökontainrara lite här och var och på en av dem ser vi en lapp “Master Loop 1”. Det är vi! Så vi krånglar oss in med ryggsäckar och allt mellan den och några balkar, kommer till en stege och börjar klättra uppåt. Här och var ser vi snitslar men flera gånger kommer vi lite fel och måste gå tillbaka. Via stegar och gångar med enkla räcken tar oss högre upp. Nu är vi säkert 20m över marken och sjökontainrarna börjar se små ut. Där någonstans så ser jag att de spänt upp en ordentlig stålvajer för via ferrata längs gångar, trappsteg och stegar. Men vi har ingen sele eller karbin så det är bara att klättra på. Nästa stege går på insidan av en riktigt stor och grov stålbalk som är vertikal. Den mäter nog inte mer en 1x1m så det blir till att åla sig upp som tomten på villovägar i världens längsta skorsten med ryggan på. Väl uppe på gott och väl 35m så går gången och vajern fram till ett par lastpallar som ligger på varandra och med en skylt där det står “step up here”. Till höger om oss är det lite balkar, el-ledningar och en vägg i korrigerad plåt. Till vänster är det spritt språngande fri och väldigt luftig luft ända ner till den hårda och betongiga marken och vid lastpallarna och skylten så finns inget räcke utan bara en vajer som löper 100m diagonalt över lokalen, strax under taket på 35m höjd, till andra sidan. Mmmmm, just där och då, utan sele och annan säkerhetsutrustning så kändes "step up here” inte jättelockande. Fri luft och fritt fall kan gärna få förbli så utan att jag ska störa dem. Carro är precis bakom mig på den smala gången och jag säger “jag är helt säker på att vi har tagit fel väg”. Hon lutar sig över räcket, tittar förbi mig på lastpallarna och lappen och säger “är du säker på det”. Varpå jag bestämt svarar “japp, lika säker som på att Bert Karlsson pruttar i sömnen”.

När vi väl hittade rätt så avverkar vi alla moment i rask takt utan tvekan och utan problem. Och för den som undrar så tilldelades vi även vars en sele med karbiner och allt.

Efter den eskapaden är det dags för en rejäl vända MTB! Vi cyklar runt hela Christiania, vidare ut på Vestamager, förbi en plats som heter Svenskholmen, väster ut mot Glostrup där vi besöker bunkrarna. En del med unkna madrasser och prylar i och andra som små museer. Många bunkrar har smala tunnelrör från cykelvägen ner genom en jordvall och på andra sidan kommer man ut i dagen igen där så själva bunkern ligger. Ofta med två eller tre rum, dörrar och fönster. Vi besöker minst 5 sådana bunkrar. Det känns lite märkligt att aldrig någonsin ha hört talas om dessa bunkrar förut. Trots många besök i Köpenhamn.

Strax efter bunkrarna så cyklar vi med ett herrlag från Karlstad Multisport. De tycks hänga på oss en stund och vi hinner växla några ord. Men så drar de iväg. Cyklingen är lång, ca 8h så det finns massor av tid och plötsligt, ca 45min senare, så dyker Karlstad-grabbarna upp igen... fast från ett annat håll än där vi kommer ifrån. Vi snackar lite igen och de hänger på oss. Men efter en stund så drar de iväg igen. Vi letar kontroller vid vid ett stort (3m högt och 8m långt) troll i trä, ett öde hus etc. Och så dyker de plötsligt upp igen... från ett annat håll. En berättar högt att de har varit ute och kollat på lite cykeltunnlar någonstans vilket gör mig konfunderad för vi har samma bana och vi har inte stött på några tunnlar. Men vi pratar lite igen om LGT för några år sen och annat. Så stannar vi för att fylla på energi och de drar iväg igen. När vi så närmar oss en nyligen nedlagd landningsbana kommer de åter ifatt oss och den ena ser lite lätt uppgiven ut. De stannar, han tittar på oss och säger: “jo men... vi har starka ben men vi är urkassa på orientering... vete fan var vi har varit den här gången...”. Så tillsammans skapade vi rulle och drog som ett reaplan tillsammans rakt över landningsbanan, hämtade en kontroll och sen tillbaka över igen. Med någon minusgrad eller två i luften glittrade banan framför oss, klockan var nästan midnatt och vi närmade oss TA3 för växling inför sista sträckan.

Precis som vi är på väg ut genom dörren för att jogga ut på sista sträckan så påpekar tävlingsledaren att det finns massor av valfria kontroller som vi kan hoppa över. “Hoppa över!?” utbrister jag! “Ni stänger väl inte målet förrän kl 7 imorgon bitti?”. “Ja”, svarar han. “Ja, men då har vi ju oceaner av tid ju!”. Att döma av hans blick så inser han att det minsann bara är för honom att hålla sig vaken genom natten och vänta på att Fortsätt Adventure Team ska gå i mål! Så han vänder sig om och går för att koka kaffe.

Det går sakta och lite tungt med stela ben efter cykling och i minusgrader. Efter mer än 16h navigering så börjar hjärnan tycka att det kanske kan bli dags att slötitta på en sockrad dokusåpa eller så istället. Så jag kommer på mig själv ett par gånger med att stirra rakt ner på kartan och alla markerade kontroller utan att ha en aning om vad det är jag ska göra. Det varar bara i ett par sekunder men det är sekunder som flyger ut genom universum utan att ha uträttat något överhuvudtaget. Det är en spännande upplevelse.

Efter drygt 4,5h, ungefär kl 04:27 trillar vi in över linjen där vi tas emot av….eller ja, notarien ligger och sover och i matsalen råder en lätt dämpad stämning som kommer sig av att alla varit ute på banan i massor av timmar. Vi snubblar in och annonserar målgång varpå någon kommer och tar vårt stämpelkort och erbjuder oss att sitta men ber oss se inte trampa på de som lagt sig i sovsäckar under borden.

Strax får vi en öl och nylagad chili con carne och det slår mig att Lars Bukkehave, tävlingsledare, har hittat det perfekta receptet på just chili con carne:

• Man tar malet kött och lök, steker och lägger i gryta
• Häller i bönor och rikligt med kryddor
• Adderar en 1,5h prolog
• Strösslar med 4h paddling
• Sänker temperaturen till nollgradigt med lätt snöfall
• Blandar i 1h klättring med diverse moment
• Sen långkokar man MTB cykling i 9h
• Och innan servering garnerar man med 4h löpning

Perfektion!

Vi vill tacka för ett fantastiskt arrangemang och en mycket rolig och äventyrsrik bana helt i linje med så som Adventure Race ska vara! Massor med creed till arrangörerna! Och till all support vi fick före, under och efter tävling!

Lars Bukkehave - Banläggare Kong Vinter 2017

Vill också tacka Jörgen Kard på Kajaksidan för lån av utmärkta kajaker och top of the line service!

Tills vi ses på banan igen!