Från evigheten och tillbaka – Adventure Race Croatia
the hard way!
Undertecknad har gjort sitt 10:e AR med nya erfarenheter och bekantskaper i bagaget! Till att börja med så kan jag inte sluta förundras över vilka kapaciteter och förmågor vi har inbyggda i oss. Adventure Race Croatia bjöd på bergig, stenig och snårig terräng från låga 10 grader i stormbyar på 1400möh till stekande middagshetta i dagarna fyra och bland de 41 lagen som ställde upp (totalt 160 pers vilket är ovanligt många) fanns allt från unga atleter till gamla rävar långt över 50-års strecket. För mig är det inget konstig med åldern. Men om jag skulle föreslå de flesta 50 åringar runt mig att vara i konstant rörelse fyra dygn i sträck, otaliga kilometer och otaliga höjdmeter, utan hjälp, dag som natt så skulle det säga att de är för gamla för det, att de inte skulle orka eller till och med dö. Så är det dock inte. På alla AR jag varit på så har jag pratat med och även samarbetat med åldersmän och kvinnor från andra lag under tävling där navigationen har varit extra knepig då alla sitter i samma båt så man hjälps åt. Många hävdar att de inte är intresserade av äventyret eller ansträngningen. Men det är en annan sak och jag respekterar att man inte vill. Men det är skillnad på att inte vilja och att inte tro att man har förutsättning. Poängen är att vi sitter alla på samma kapacitet och förmåga men de flesta vågar inte tro på sig själva. Jag tror dock på min förmåga och är oerhört glad när jag inser att jag fortfarande har många års äventyr framför mig!
Så, åter till tävlingen! Fortsätt AT ställde upp med Carro, Tomas som vi rekryterade redan förra året (mest för hans skägg eftersom alla lag behöver ett skägg!) och så KJ som i huvudsak är ultralöpare men som länge varit nyfiken på AR. Det är alltid imponerande när nya introduceras för AR för det är ju onekligen lite av en uppförsbacke att fixa all utrustning, fippla med prylar, förstå disciplinerna, de snåriga och inte ovanligen motsägelsefulla reglerna eller bristen på information. KJ tog sig dock an utmaningen med bravur!
Svårare hade vid med Tomas som är en pryl-nisse av rang! Innan tävling föreslog han den ena bra-att-ha-prylen efter den andra! Idoga försök gjordes att få denna ivrige pryl-hamstern att dra ner på grejer men när vi skulle väga hans bikebox, som fick väga max 25kg, så landade den på modiga 35kg.... Tur då att det inte var den som skulle bäras på ryggen. Men omedelbara misstankar riktades genast mot den tydligt korpulenta ryggan i närheten. Det var bara att börja plocka ur. Ett bohag för en mindre cykelverkstad uppenbarade sig plötsligt på marken runt oss. Folk som passerade funderade nog på om de kunde lämna in sin cykel på en sista service! Hade det inte varit för tidspressen så hade Tomas lätt fixat det!
Man kan säga att detta var ett genomgående tema under hela tävlingen. Det är lätt att stå innan start å tänka att den där kan jag behöva, den där är fiffig, den där är bra etc. men när man har varit vaken konstant i 2 dygn, har rört sig framåt utan paus lika länge, med ögonhålor lika djupt svarta som hålen på en golfgreen, en kropp som desperat letar efter nödstoppknappen och undrar vad fan som händer, när det är mitt i natten, det blåser och man stapplar halvsovandes upp för ett 1400m högt berg med alla de där bra-att-ha-grejerna i ryggsäcken... Då kan det hända att man funderar lite över vad ”bra-att-ha” egentligen betyder! Har Tomas lärt sig en läxa undrar man då? Sannolikt inte! Nästa gång tar han nog med sig en skylt som det står ”Cykel Service” på och sätter upp en butik innan tävling. Men men, vi har många år på oss och någon gång ska vi säkert få honom anpassad till AR också. Tänker att silvertejp löser det mesta. Som tex att silvertejpa ihop händerna på honom så packar vi hans rygga....
Tävlingen arrangerades av Igor! En nära 2m lång Kroatier. Igor bråkar man inte med! Han började med AR 2006 och gjorde sitt 100e AR i år! Smaka på det lite! Det är alltså 6-7 sömnlösa härjningar i skog och berg per år! Hur fasen hinner och har man råd med det!? Jo, Igor är en man med endast raka rör i sin handlingsplan för livet! Igor tjafsar man inte med! Igor lever i allvaret! Då någon frågade tävlingsorganisationen om Igor någonsin ler så blev svaret: Nej!
Så, Igor sket i det normala, köpte sig en husbil å bor billigt i den för att kunna åka runt och träna samt ha råd att tävla. Pengar får han in genom att arrangera tävlingar med sin sambo. Hej campinglivet i kubik!
Men eftersom det är ordning och reda på Igor så blev det också ordning och reda på för-information inför tävling och snabbhet i svar på frågor helt överlägset! Raka rör som sagt! Riktigt skönt! Även om en del av det roliga med AR är just bristen på information då det triggar en att verkligen gnugga geniknölarna! Men omväxling förnöjer. Märkligt att man kan sakna känslan ”vaffan....jag fattar inte...hur har de tänkt...det här kommer gå åt helvete...”. Lite skadad är man nog. Å andra sidan. Det kan visst gå åt helvete även med all info i världen! Puh! Skönt!
Tävlingen bestod av 17 delsträckor och nästan lika många växlingar. En logistisk mardröm och massor av tillfällen att tappa tid! 3 gånger fick vi våra cyklar i boxarna för att själva skruva ihop och 2 gånger under tävling var vi tvungna att plocka isär och packa dem. En övning som inte är allt för trivial med sömnbrist och tankar lika spretiga som en flock skrämda duvor: ”Var ska nu den här sitta igen....? Hmmm, undrar om sadelstolpen hamnade där styret ska sitta...? Varför passar inte mitt hjul här!? För bakhjulet måste sitta...där bak...” osv.
Första delen av tävlingen kan summeras med:
Paddla i evighet! Under stekande sol! Vandra i evighet! Med otaliga höjdmeter och begränsat med vatten!
Cykla i evighet! Bland annat genom terräng där instruktionen var ”lämna inte vägen!!!!” pga risk för...minor... Eller ja, egentligen förbjöds vi inte att lämna vägen. Det gjorde man på egen risk. Tävlingen hade ju ändå avsagt sig allt ansvar genom det gediget skrivna avtalet som Igor formulerat och sedan sett till att vi skrivit på i blod! Så upp till oss hur spännande vi ville ha det och hur många kroppsdelar vi var beredda att offra.
Vi är nu ca 30 timmar in i tävlingen och Tomas har pratat om att få sova i säkert 10 timmar redan. En kort 10min nap avverkades redan på andra sträckan. Den gav mersmak så med lätt slokande huvud upprepade han gång på gång ”hörrni, vad sägs om att knoppa lite” eller ”alltså jag cyklar sovandes...är det bra eller dåligt?”. Alla får sånadär avgrundsdjupa sömn- och koma-dippar på AR men i början av tävlingen så går de över på 15-30min och sen piggnar man till igen. Dock inte för Tomas! När sömnigheten biter tag i Tomas då är den där för att stanna! Som en ettrig terrier hugger den tag i Tomas som en saftig bit kött. ”Släppa!? Ha! Inte med en mumsmums i munnen!”
Men laget heter Fortsätt och lagkaptenen är hård så Tomas fick vänta på att få sova! Han tjatar ungefär lika mycket om att behöva bajsa men där hindrade jag honom inte. Mest för den allmänna trevnaden och hygienen i laget. Blev nog bäst så. Tomas har dock både pannben och en stark vilja och det är spännande att se någon kämpa så mycket med narkolepsi-demonerna som Tomas gjorde! Tänk er en sjavig lirare som flämtar, kniper med ögonen, ruskar på huvudet då och ständigt svamlande massa halvt ohörbara grejer om ditten å datten samtidigt som han harklar och spottar allt för att få de där förbannade maskinisterna på Hjärnkontoret att fatta att sova inte finns på agendan! Lägg ner liksom! Vi måste fortsätta!
Vilket vi gör till 3e växlingen. Efter att vi packat ner våra cyklar och tagit vad vi behöver för nästa sträcka går vi upp mot en kontroll och lägger oss i gräset strax innan för att sova i eftermiddagssolen. Utspridda på gräset i en sluttning ligger 4 pers å knoppar. Utspridda är en underdrift. Mer som att någon på måfå slängt ut ett gäng skitiga grisar som spritts i olika riktningar. Eller så klarade vi bara inte av lukten av varandra å lade oss på lagom avstånd.... Men inte för länge. Jag visste att vi hade en knepig navigering framför oss med mycket tät skog, sönderbombad (på riktigt, från kriget) terräng som skapat massor av djupa gropar som man måste ner i och sen upp ur, stigar som är knappt märkbara i terrängen för de används bara 4 gånger per år och utöver det endast höjdkurvor att gå på. Med de förutsättningarna skulle vi hitta en kontroll nedanför en bergstopp. Nedanför är svårare än på toppen. Är den på toppen så går man till toppen. Men är den nedför så måste man hitta rätt i det området. Först är det dock lämpligt att hitta till rätt berg! Trivialt kan tyckas men om man är inne i en skog så ser man inte bergen. Är det sen mörk så är det lite som att släppa ut någon i ett bollhav, släcka lyset och säga till hen att hitta den enda bollen som är vit! Vit!? Alla bollar är ju svarta i mörker…. Japp, liksom svarta berg mot svart natthimmel…. Ev kan man gå hela vägen till månen… En mardröm mao och jag vill nå den där kontrollen innan mörker! Därför fick Tomas inte sova mer än en timme. Till Tomas förtret men till den där ettriga terrierns stora glädje. Fest för minijycken helt enkelt!
Och ändå...ett par timmar senare så står vi i sluttningen någonstans nedanför berget som dessutom har flera toppar. Vi kan inte se den topp vi ska till eller några av de andra bergen runt om eftersom vi är i en skog, vi vet inte riktigt var vi är, stigen har gått upp i rök och det är skymning... Att försöka navigera sig ifrån en plats till en annan när man inte vet var man är på kartan är ungefär lika lätt som att till bords, i ett beckmörkt rum, sträcka sig efter saltkaret utan att egentligen ha en aning om vart det är. Stor risk att man plötsligt sitter med handen i käften på en lätt förvånad och inte helt nöjd annan middagsgäst... Men skam den som ger sig! Saltkar, pepparkar, soppskål, kalkon, värdinna….vi var beredda att få vad sjutton som helst i händerna så jag tog en så cementerad kompasskurs jag kunde och sen började vi gå upp! Väl där uppe kunde vi se pannlampor på toppar både till höger och vänster om den topp vi skulle till. Det var typ 3 andra lag där ute som fått pepparkar i handen i stället för saltet! Ett av dem var ett danskt lag som vi träffat på tidigare. De berättade att de letat efter kontrollen på fel topp i 2 timmar! Fyffan...middagsbjudningar i beckmörker! Undvik!
När vi väl var åter på spåret kändes allt lite lättare! Nu var det bara ner för berget och sen fram till en kanal som vi var tvungna att simma över. Sista 2-3km gick i ett töcken. Samtliga äventyrare raglade fram. Stapplandes rörde vi oss mot en brant 30m hög sluttning som man behövde ta sig ner för innan simningen. Vid kanten stannade vi… Det här går inte konstaterades. 4 fyllon med knapp styrfart och lika många steg rakt i sidled som framåt i kombination med smal stig och 30m stup i ena riktningen… Visst vill man att det går fort framåt men ändå gärna med alla ben och armar i behåll. Det blev sovstund vid stupet. 10min under silverfiltar. På vägen fram hade vi passerat ett annat lag som dragit samma slutsats och lagt sig för vila. När vi vaknade upptäckte vi ett annat lag som slagit upp tält och sovit i sovsäckar samtidigt som JAR (Jämtland Adventure Racing) Team kom ifatt oss. Så det var en rejäl badliga som letade sig ner till kanalen under stjärnhimmel och klart lysande måne. Romantiskt på ett sätt….fullkomligt horribelt när man väl fått av sig paltorna och sömndrucken packat ner allt i drybags för att ta steget ut i svart vatten och en 40m simtur med proppad ryggsäck. Här insåg jag också en av alla orsaker till att Tomas ryggsäck vägde så sjukt mycket. Han hade lika många drybags som det finns dockor i en Babusjka! Han tog upp en drybag för att plocka ut en annan drybag och ur den tog han en lite mindre drybag som innehöll en minidrybag i vilken det fanns en pytteminidrybag! Vad det än var för något heligt i den där innersta drybagen så hade inte ens syndafloden rått på den! Torrt var det här! Och tungt!
Simturen gick iaf bra och var faktiskt rätt uppfriskande! Därefter en rapp fotmarsch till nästa TA där det växlades ut till paddling igen. Paddling dagtid och med sömnbrist är ett gissel! Paddling nattetid, i mörker, med sömnbrist och endast en kompakt svärta att fästa blicken på är som om man blandat en hink valium med SVT’s nattliga tv-tablå från 80-talet! Det hade fått vilken ecstasy-påtänd raveare att tvärsomna på stubben! Så vi fick kämpa! Tomas nickade till! Vi stannade och sov ett par minuter halvt nedsjunkna i kajakerna för att inte trilla ur. Det paddlas sovandes. Ett fenomen som faktiskt är möjligt men det sänker paddelfrekvensen avsevärt så vill man komma fram är det inget att föredra.Efter ca ⅔ av paddlingen så är sömnigheten så påträngande för mig att jag faktiskt somnar helt och hållet sittandes i kajaken. Med en tvär ryckning likt någon som drar en spratteldocka i trådarna vaknar jag till och inser att det här är inte bra. Det hela sker inom loppet av en eller två sekunder men hade det gått ytterligare någon sekund så hade jag druttat i. Sova är ett måste! Högt och tydligt förmedlar jag detta budskap till mina lagkompisar. Som….inte förstår vad jag säger… Tydligen babblar och snackar jag både osammanhängande och lika tydligt som en nybakad student med en oblandad 35a innanför västen. Vilket jag själv inte har någon som helst uppfattning om. Istället styr jag kosta resolut mot närmsta kaj eller brygga för att ta mig ur båten och kunna lägga mig på en plats som inte innebär omedelbar fara för bad vid eventuellt sömnanfall. Hela tiden med mina lagmedlemmars argumentation om att pusha på den sista tredjedelen till växlingsområdet och dessutom menade de på att jag sluddrade osammanhängande och ohörbart. “Just det” utropade jag, bara det faktum att jag inte kunde prata normalt eller ens så att andra kunde förstå torde vara ett argument så gott som något för att jag skulle få sova lite! Härvid hade mina lagkamrater inget motargument varpå jag fick sova 5 min i vinden på en betongkaj. Ha! Fyllot vann!
Efter paddlingen kommer vi till ett ställe med dusch… Bara ordet får Tomas ögon och ansikte att smälta som en hundvalp framför en skål godis.”D-d-d-d-d-duscha...jag måste få duscha av mig lite”. Vi släpar upp lite grejer till byggnaden där det finns duschar och påbörjar någon slags rengöring med ombyte till torra kläder och diverse snabbfixar av skavsår, blåsor och annat smått och gott som vi dragit på oss de senaste 42 timmarna. Sen iväg på en fotvandring. Först platt men snart uppför. Och inte helt oväntat så blir Tomas trött igen. KJ gör ett strålande jobb i att snodda Tomas. Men snart är det Carros tur! Vi jagar kontroller i snårig skog som för känslan till Narnia och att det gång på gång finns en stig på andra sidan skogsdungen som vi kommer fram till. Flera gånger tror jag att vi är vilse men så finns det något form av öppning i skogen vilken man med tålamod och en grov portion förhoppning antar är en stig. Mitt i detta kommer KJ till mig och säger: Carro beter sig märkligt! Jaha….säger jag, och väntar in henne för att kolla läget. En snabb konversation visade med all önskvärd tydlighet att Carro var väck…
– Hej Carro, hur är läget?
– Jag har varit här förut!
– ….Ok, hur då? När då?
– Vet inte...men jag har varit här förut!
(Vi står alltså i en tjock snårig skog långt långt långt från allt vad semesteranläggningar heter men även långt från ett rimligt mått av civilisation utan att ens veta hur långt det är till närmsta väg!)
– Mmmmm…..vad gjorde du här?
– Jag letade kontroller!
– Ehhh….det säger du….Du tror inte att det är tröttheten som spelar dig ett spratt?
– Nej, jag vet att jag har varit här förut och letat kontroller med någon...försöker komma på med vem men minns inte!
Innan hon sagt “te” i “inte” så satt en karbin och snodd runt livet på henne och sen fortsatte vi. Det är enda sättet när Carro har gått trasig…..!
Nåväl, vi tuffar på, över toppar, ner i skogar, genom kohagar och snart är vi vid nästa växlingsområde där det finns ett rum under tak med trägolv.
Middagshettan har börjat skruvas upp så vi beslutar om 1,5h sömn för att hämta krafter och undvika det allra hetaste under dagen. 4 utslagna hjältar upprättar läger...eller ja….däckar på trägolvet i byggnaden! Därefter ska det skruvas ihop cykel igen! Det är ett under att det fortfarande går att avgöra vad som är fram och bak på de där cyklarna så många gånger som vi skruvat på dem med endast tät bomull mellan öronen och grumlig syn! Rätt säker på att vi tidvis cyklade på samma sätt som Pippi Långstrump när hon framförde sin skrotcykel utan hjul! Hej vad det går!
Härifrån börjar lite av en jakt! Vi har 5-6 timmar till tävlingens andra Cut Off. Klarar vi den så får vi mer än ett dygn på oss innan nästa Cut Off. Vi har 4 kontroller att ta och det ska vi minsann göra! Så iväg bär det! Och fel blir det! I kvadrat….i kubik...och lite till!
Två kontroller senare så råkar jag få fel karta framför mig inför nästa kontroll och vi cyklar iväg i rakt motsatt riktning mot vad vi ska! Hela tiden är jag lätt irriterad över att Kroaterna inte sätter ut samma bynamn på kartan som de har på skyltarna före varje by vi passerar. Hur puckad får man vara liksom!? Men efter ca 45min så kommer mitt raljerande ikapp mig. De brusar rejält bland all bomull mellan tinningarna! Var är vi? Är vi på kartan eller i verkligheten! Om karta och verklighet inte stämmer överens så är det terrängen som gäller! Mycket riktigt En snabb riktningskoll med kompass visar att vi cyklat i rakt motsatt riktning! Gör om och gör rätt! Vi pinnar tillbaka. Det går fort och sen upp för en ås på slingrande traktorvägar i solnedgången. Jag följer varje sväng på kartan då vi närmar oss högsta höjden på åsen och där….plötsligt….så är vi ute på en….landningsbanan för en Airbus 380! Vem fan behöver landa en 380 mitt ute på den Kroatiska landsbygden längs en obetydlig ås!? Traktorstigen var typ 2-3m bred. Plötsligt är vi ute på något som är mer 15-20m brett. Man kan tycka att det borde synas som lite större vägar på kartan men icke! På den är alla vägar lika stora. Dessutom försvinner möjligheten att notera att vägen svänger när varje kurva är som tur på en motorvägsring runt storstan. Man märker helt enkelt inte när det svänger. Så i blindo rullar vi fram en bit på åsen och jag funderar febrilt på vad sjutton vi ska navigera efter! Vi kommer fram till en väg där jag tycker att vi borde ta höger men till höger ligger en stor grushög och resten av vägen är uppriven. Det stämmer inte.
Vi irrar runt på vägarna som inte alls stämmer med kartan i typ 20min. Till slut börjar jag få grepp. Hela området är under exploatering som vindkraftpark. De breda vägarna stämmer med det som är ritat på kartan men det är mycket mer utdraget. Då dyker JAR upp igen och det skymmer. Tillsammans konfererar vi lite och sen rullar vi runt ytterligare en stund på åsen där de bygger vindkraftverk för hela slanten. Efter en stund upptäcker vi varför vägarna är så breda. Plötsligt står vi framför en lyftkran på larvfötter som är så bred att en medelstor villa hade fått plats mellan larvfötterna! Det är ett M O N S T E R! Bara tanken på att se den rulla runt på dessa vägar berättigar med råge bredden de antagit. Att den ens kan svänga de för oss icke noterbara kurvorna verkar trots allt nästan orimligt! Men det är kväll och mörker och arbetet står som tur still så vi jagar vidare efter vägen vi söker. Dock utan lycka och istället kommer vi längre och längre bort på åsen. Till slut känner jag att vi är för långt ifrån det område vi ska vara i så vi delar upp oss igen. JAR kör sin grej och vi rullar tillbaka till vägen med grushögen. Riktningen stämmer. Vi släpar våra cyklar över grushögen men bara för att finna ytterligare en grushög på andra sidan. Nu tilltar desperationen igen. Är vi helt vilse!? Och hur fan ska vi då hitta rätt igen. Vi har ju redan cyklat runt på all rimliga vägar i området och inget annat stämmer. Men i ett infall säger jag att vi ska ta oss över även nästa grushög. Så vi släpar lite till. Och där en liten bit in i mörkret ser jag den förlorade traktorvägen uppenbara sig! Aldrig aldrig aldrig har jag blivit så barnsligt glad över att se och få cykla på en traktorväg! Ren och skär lycka! Vi är åter på spåret och rullar snabbt vidare mot nästa två kontroller. och sen mot TA.
Vi kommer till TA runt kl 2 på natten och här får vi våra boxar i vilken Tomas och KJ har sovsäckar. Det blåser rejält och är runt 12 grader. Att försöka få Tomas att tänka på annat än att få krypa ner i sin sovkorv är som att försöka få en hamster att spotta ut alla nötter den tryckt upp i kinderna. Lögn i helvete! Så det blir en timmes sömn även här. När i vaknar så är det nästan ännu ruggigare! Men iväg igen. Upp för ett berg. Vi ska till ca 1200 möh och det är ett slaget gäng som traskar uppför. Själv är jag så sömnig hela tiden att jag tar behöver 5 steg för att ta mig ett steg framåt. Ett steg fram, ett åt höger, ett åt vänster, ett tillbaka och ett framåt igen… När vi närmar oss toppen har jag ragglat och min förmåga att orientera är nära nog obefintlig så jag känner att jag måste lägga mig. Det är intressant att tänka att många känner att de absolut måste ha det bekvämt för att sova. Men i det läget tar vi några steg av från stigen, i stormbyarna, den fuktiga luften och de 10 graderna så kurar vi ihop oss bakom en sten för att få lä. Utan silverfiltar, extra kläder eller andra bekvämligheter somnar vi tvärt i gräset i 5 min medan väder och vind beter sig runt oss. Sen bär det av igen! Fortfarande sömnigt men med mer styrfart. Väl uppe möter vi ett danskt lag som gått för långt och kommit upp på toppen. Tillsammans läser vi karta och finner till slut kontrollen. Sedan navigerar vi tillsammans mot nästa kontroll som ligger 2 toppar bort. Det är nu gryning och med de första solstrålarna så kondenserar också all fuktighet i luften ut. Det blir tvärblött! icke desto mindre tuggar vi på. Väl framme på toppen med kontrollen möter vi ett franskt lag som kommer från...andra hållet! De hade spenderat natten letandes efter just denna kontroll och var lätt uppgivna. Men det var inget mot vad som komma skulle! För att komma till nästa kontroll var vi tvungna att finna en stig som skulle leda oss i en stor vid båge runt en dal, ner mot botten och sedan finna nya stigar upp över en ås och fram till kontrollen. Snårig skog och tidigare erfarenheter från ivrigt utritade stigar på kartan som inte existerar i verkligheten gjorde mig skeptisk. Men vi hade en strategi. Det hade de andra lagen också och därför gick alla lag åt varsitt håll därifrån. Denna 22km långa sträcka var beräknad till 4-5 timmar för de snabbaste lagen samt 7-8 timmar för de långsammaste. Men det ska komma att ta Fortsätt Adventure Team hela 16 timmar att ta sig genom denna utmaning. Vad kan man då rimligen spendera så mycket tid på!? Jo, först rör vi oss mot en topp som ligger strax ovanför stigen. Där känner jag att jag akut behöver bajsa. Så jag viker av lite, men inte så mycket för vi är ju ändå typ på toppen av ett 1400m högt berg, mitt i ett stort och tämligen icke besökt naturområde så chansen för upptäckt är ju minimal. Ändå...just som jag dragit ner brallorna, hukat vid ett träd och är som mest i färd med att klämma och krysta så kommer ett helt AR lag traskandes förbi på 15m håll… Vad är chansen liksom… De glatt småpratandes och jag uppgivet lätt virrande på huvudet….fortsatt krystandes...
Nåväl, som adventure racer får man inte vara känslig! Det är bara att snörpa av, torka sig, dra upp paltorna och fortsätta. Trots noggrann, långsam och uppmärksam orientering så finner vi inte stigen (det gör heller inte det danska laget får vi reda på efter tävling). Så vi kommer lite på avvägar och plötsligt är vi där igen. Vilse! Middagsbjudning nummer två i mörker! Var fan har man ställt saltkaret denna gång då!?!? Vi resonerar fram och tillbaka, rör oss åt ett håll, finner en gammal romersk väg under löven (som är stigen som är markerad på kartan men vi vet ju inte var vi är på kartan så när jag tar kompasskurs så stämmer det inte) som vi följer en bit men sen ger upp och går tillbaka. Plötsligt hör jag motorsågar inte så långt ifrån. Vi diskuterar och bestämmer oss för att motorsågar flyger inte. De transporteras och inte sällan av en bil. En bil behöver vägar! Så någonstans varifrån ljudet kommer finns även en väg. Det är bra! Vägar är bra! De leder någonstans! Skogen vi står i känns mer som en evighet åt alla håll! Vägar är bättre! Väl framme och ute ur skogen, till allas lättnad då det var snårigt och taggigt så till den milda grad att Tomas få rivsår från skenben upp till axlar…! Fortfarande lite oklart det där sista men så hade jag inte heller full uppsikt över honom hela tiden. Nåväl, väl framme visar vi vår karta för två herrar med endast ett totalt antal tänder i munnen som inte ens hade kunnat fylla en mun, en motorsåg med XXXL-klinga brummande i handen och i bakluckan på bilen, vid sidan om honom, ett par pavor vodka….jodå...rätt personer att fråga känner vi...eller ja, absolut de enda personerna att fråga överhuvudtaget vilket dög utmärkt under omständigheterna! Och mycket riktigt! De ser ut som att de aldrig har sett en karta förut! Dåligt omen! De hade lika gärna kunnat hålla den upp och ner som bak och fram men även rättvänd kan de inte peka ut platsen vi befinner oss på. Däremot är de väldigt välvilligt inställda och rabblar en massa saker på någon slags blandad kroatiska och ryska…. Ingendera språk klarar att hantera och än mindre blandningen av dem. Ett tag funderar jag på att häva i mig en av pavorna vodka i hopp om att kunna förstå dem bättre… Men bristen på groggvirke gör att jag avstår. Man är väl civiliserad….
Vi uppfattar dock att de nämner byn där vi lämnade våra cyklar. De pekar nedåt vägen vilket verkar rimligt då vi ju faktiskt har gått uppför större delen av dagen. Det vore rimligt att byn ligger nedåt. Vi kan dock inte se vägarna vi befinner oss vid på kartan. Men vi tackar och lommar iväg. Snart kommer vi till ett vägskäl….jaha...vad gör man då? Vi vet ju fortfarande inte var vi är! Vi vet inte ens om vi är kvar på kartan! Men med samma logik så väljer vi vägen nedåt. Vilken efter 2km börjar gå uppåt...och sen smalnar och sen tar slut...Skit också! Tillbaka till vägskälet och sedan andra vägen...som först går upp lite och sedan planar ut….och planar ut….och planar ut…. Hur sjutton kan man bygga en väg högt uppe i bergen som varken går upp eller ner!? Hur långt är det här berget egentligen! Då säger Tomas något som får alla puzzelbitar att falla på plats i mitt hvuvd! Jag vet var vi är på kartan! Allt stämmer! Jag kan då också se och planera stigar vi ska välja för att komma tillbaka till TA! Vi diskuterar snabbt om vi ska gå direkt till TA eller försöka ta denna helvetes kontroll som först oss så orimligt mycket på avvägar? Alla är överens om att vi ska vinna över kontrollen! Vad vi inte vet är att vår GPS signal har försvunnit från tracking-tjänsten för tävlingen. Så varken vänner hemma eller tävlingsledningen vet var vi är. Lite oro utbryter på olika håll men vi är mest glada! För vi vet ju var vi är igen! En lättnad som har svårt att mäta sig med annat! Vi är iofs väldigt långt bort men vi vet var vi är så sakta men säkert börjar vi röra oss tillbaka mot TA via kontrollen. Genom tät skog med, igen, obefintliga stigar, ner för sluttningar, ut på stora heder med god sikt, under en stekande eftermiddagssol där några av oss börjar få slut på vatten. Och det är långt kvar. Efter 2 timmar dyker vi upp tydligen på tracking-tjänsten igen! Då har vi rak kurs mot Bosniska gränsen och är mindre än 300m från den! Oups och arrrrghhhh hörs från alla som följer pricken på nätet! Det vet vi dock inte om för det syns inte jättetydligt på vår karta. Folk där hemma får hicka när de sätter ett skrik i halsen med budskapet “VÄND! För i helvete VÄND åt andra hållet!”. Även tävlingsledningen blir orolig! De vill helst undvika att behöva åka å hämta ett helt lag på en Bosnisk polisstation! Så de skickar sin starke man till TA! Igor! Igor övervakar och någonstans känner vi nog det i ryggmärgen så vi vänder 45 grader och rör oss istället mot TA. Phu! Det var nog både en och två själar där ute som kunde släppa ner axlarna i en behagligare ställning och jag är rätt säker på att till och med Igor lät ena mungipan dra lite i något som ett tränat öga skulle kunna definiera som ett leende.
Men vi har lång väg kvar! Vattnet är slut för nästan samtliga och det är lite som att gå i en öken med en stekpanna på huvudet! Det finns dock vegetation! Låg snårig vegetation! med många olika typer av taggar! Täta taggar, små taggar, stora taggar, slingriga taggar och taggar med taggar…. Jag gör vad jag kan för att trampa ner det taggiga i varje steg framåt. Men alla har inte lika mycket energi för det. Tomas är helt sänkt! Han skulle ha sovit för massa timmar sedan men det fick han inte. Vatten har han inte druckit på ett par timmar och eftersom all ansträngning går åt till att ta sig framåt så har han glömt av att bajsa. Så taggbuskarna vinner! Tomas släpar fötter och ben genom snåren vilket resulterar i en galet djup rengörande hud-peeling! Faktum är att den når hela vägen upp till axlarna! Hur nu det är möjligt! Rullade han fram bitvis månne!?
Nåväl, vi kommer fram till slut och även om det är svårt att att ta sig vidare så blir det bara några minuters paus innan vi fortsätter. Nu helt osnåriga stigar men långt och stenigt! Plötsligt dyker en Land Rover upp med två glada kroater som är i färd med att köra upp på berget för att dricka öl i solnedgången. De stannar för att fråga om vi vill ha lift! Inte helt oväntat! Gänget ser ut som att de har gått från världens ände och gjort två varv samt är i behov av all möjlig assistans! Men icke! Vi ska fram för egen maskin! Däremot sticker Tomas in huvudet genom bilrutan och likt en utmattad labrador som lapat sand i sin jakt på vatten frågar han om de möjligen har lite av den varan! Såklart de har! Man vill ju inte dricka varm öl så de har frusit in vatten i pet-flaskor som de har som frysklampar och Tomas får en sån! L Y C K A!!!!! Det kan nog vara så att det är det just detta som får Tomas orka hela vägen fram till TA! Men det är inte mycket förstånd kvar innanför pannbenet på honom. Det blöder nämligen en del från såren han åsamkat sig på skenbenen och flugorna har upptäckt detta festliga smörgåsbord så jag föreslår någon form av sårvård medan vi väntar in de andra två. Problemet är dock att vi inte har något vatten. Vattnet Tomas fick är ju i huvudsak fruset och det lilla som smälter suger han i sig i samma sekund som det blivit flytande. Det enda jag kommer på är att vi har handsprit med oss (för toalettbesök i skogen). Jag föreslår att torka lite med det. Javisst säger Tomas, så jag häller lite på en bit papper och ger honom. Visst, det kommer att svida ungefär som när någon drar en hel gran mellan skinkorna på en...för de som ev har upplevt det….men jag tänker att det är bättre än att flugorna rullar runt i såren. Tomas tar papperslappen och gnider metodiskt in hela såret med handsprit...utan att göra en min. Sen fortsätter han igen. Rörelserna var inte helt olikt när man smörjer in sig med hudlotion trots avgjort mycket högre smärta. Och ändå….som en stenstod. Jag konstaterar lakoniskt att Tomas antigen är gjord av hårt virke, vilket lirar bra med den utmaning han ändå tidigt sig igenom hittills! Eller så är han paj och har gått trasig vad gäller känsel. Ett inte helt omöjligt scenario givet att vi varit nära solsting, dehydrering och säkert en massa annat icke-lämpligt under dagen pga min felnavigering. Oavsett så tycks sprit i såret bara upplevas som en svalkande rengöring i sammanhanget. Det är bäst vi fortsätter.
Till slut närmar vi oss slutet på sträckan! Och där...vid TA...är det….absolut noll och ingen aktivitet alls. Det enda som finns där är våra cyklar samt en bil. Och Igor! Igor står där och tar emot oss med vida armar! Kul! Han är lättad att vi är tillbaka! Hans flickvän är imponerad att vi inte gav upp och vi blir där och då dubbade till The Heroes of Poštak! Ohhhh…..bästa utmärkelsen!
Men nu är det fokus på vad vi ska göra härnäst! Vi är uppenbarligen på short course! Med Igor framför oss så finns inget annat! Så det beslutas att vi ska köras i bil med cyklarna nästa TA med våra boxar vilket innebär att vi får hoppa över en knapp handfull sträckor. Där ska vi sova en stund och sedan ge oss ut på de två sista sträckorna vilket är MTB och kajak. Sagt och gjort! In i bilen och det är knappt att Tomas fått på sig säkerhetsbältet innan han…..japp….sover! Men vi konverserar med Igor och lär oss allt om hans tanke med AR, hans karriär och hur han lever i sin husbil för att kunna träna mest hela tiden. Blir lite tjatigt mot slutet så även Carro somnar hängandes framåt med endast säkerhetsbältet som hindrar henne från att glida ner på golvet…
Väl vid TA så installerar vi oss inne i en gympahall. Klockan är runt midnatt och 1,5h sömn skall inkasseras. Men innan det så förbereder vi allt inför cyklingen. Lådorna står där men de ska transporteras till mål så vi får ta vad vi tror vi behöver. Cyklarna likaså. Därefter är det tupplur! KJ är Sov-general och ansvarar för äggklockan vi har för att inte försova oss. 90 minuter senare väcker han 3 hårdkokta ägg...eller ja….kanske något enstaka hårdkokt, ett löskokt och någon som mer liknar en äggröra… Oavsett, färdigkokt! Så vi går ut för att hoppa upp på cyklarna men får reda på att de måste köra oss till ett annat TA där vi ska starta om. Oklart varför men det känns inte som att det är läge att ifrågasätta. Klockan är runt 2-3 på natten och de som ska köra oss, en stooor buss med våra cyklar och en herrgårdsvagn som vi sitter i, är nog lite less på att köra vid det här laget. De har ju kört och transporterat prylar fram och tillbaka i nästan 4 dygn och säkert inte sovit så mycket mer än oss. Så det vill få det avklarat! Iväg bär det! Fort som satan! På slingriga vägar, genom små byar och tvära avfarter! Två biltjuvar i natten! Eller egentligen värre! Under vår flyktväg är jag rätt säker på att vi kör om 3 biltjuvar och minst 2 bankrånare! Oklart vem av dem som var mer förvånade! Vi eller dom! Det är trångt i baksätet där vi sitter med mycket av våra prylar. Jag har inte fått till säkerhetsbältet. Bussen framför oss med cyklarna far fram och tillbaka och jag tänker i mitt stilla sinne att det där kan bli en svår röra att försöka tejpa ihop när vi kommer fram...om vi kommer fram… Jag sitter och lutar huvudet mot nackstödet i takt med att jag studsar fram och upp och tillbaka i sätet. Efter en stund säger jag lite lätt uppgivet…”jag borde ha säkerhetsbälte på mig...men orkar inte sätta på det….men jag har iaf hjälmen på…”. Den skakiga färden fortsätter i minst 40min med en ständig kamp mot åksjuka eller ödem i lungorna pga skakningarna! Men Tomas….sover….
Nåväl, vi kommer till slut fram, lastar ur cyklarna som fortsatt ser ut att hålla ihop, går bort till funktionärerna för att skriva på att vi kör short course varpå de omedelbart frågar: Hur var Bosnien!? Mmmmmm, några skojigheter utbyts och sedan bär det av i natten! Nu ska vi bara avverka de sista 5 milen och sedan paddla 14km. Upp för en rätt fin och bred asfaltsväg. Trots stigningen så tuggar vi på ordentligt! Vägen är det plattaste och finaste vi cyklat. En dröm! Tills plötsligt….en stor jävla grushög mitt över hela vägen som är 5m hög…. Den spärrar av för all biltrafik! Var kom den ifrån? Visar sig att det är ett vägbygge och de enda varningsskyltarna som fanns var placerade 15m före. Funkar för oss som cyklar men jag undrar stilla på de bilar eller lastbilar som kommer farandes i 90 knyck… Näsan så det hade varit värt att stanna för att invänta några fordon och se vad som händer! Nästan! För ölen i mål hägrar och vi fortsätter! Trots den 16 timmar långa vandringen dagen före och 90 min sömn så klarar laget av att starta om rätt så bra. Vi trampar ur segheten relativt snabbt och sen pushar vi framåt! Det går rätt så bra tills morgonen kommer. Då är jag trött i skallen och orkar inte riktigt hålla reda på alla vägar så vi kommer av oss lite och får cykla lite omvägar. Jag väljer att se det som att vi fick ut lite mer av banan och jag gjorde en liten tur runt för att orientera mig så Tomas fick ytterligare en tupplur….
Snart växlar vi dock till kajak och sen återstår bara ca 2h paddling till mål där vi alla får vars en öl och pizza!
Laget höll ihop hela vägen! Vi stod ut mer väder än vad vi hade tänkt oss! Inte bara sol och hetta utan även kyla och vind! Vi gav oss inte när vi kom vilse! Vi tog hand om oss själva och om de andra i laget! En galet härlig prestation som varade i 97 timmar och 20 minuter varav 5 timmar var sömn och ett 10-tal kortare tupplurar. 97 timmar utan bekvämligheter, utan hjälp, bara den mat vi hade i TA boxar och vatten på vägen. Ett tydligt bevis på att vi klarar så väldigt mycket mer än vad många oss tror att vi klarar! Vardagslivet blir en barnlek efter det här!
Nu får det bli lite semester på det här! Sen får vi se vad vi ska hitta på för äventyr nästa gång!
Tack till Igor, alla funktionärer, alla inblandade i Fortsätt AT och alla ni där hemma som tittat, följt, skrikit, fått hicka och hejat på oss!
Allan och Fortsätt AT 2019 års upplaga!
