Den trötta kebabrullen
Det här är historien om hur en helt vanlig normalt fungerande människa kan förvandlas till en tvättäkta men väldigt trött kebabrulle på bara 108 timmar. Viktigt att komma ihåg är att dessa 108 timmar innehåller tillredning, kryddning, marinering och bakning men inte förberedelser. Så därför börjar vi med förberedelserna.
Det var dagen före tävling. Ett Adventure Race eller till och med Expedition Adventure Race i Highlands, Scotland. Med ordet “Expedition” framför anar man att detta kan bli i precis hur ogästvänlig terräng och hejsan-hoppsan som helst. Inte helt olikt äventyr av Sven Hedin eller ännu hellre Bröderna Dahls jakt på Professor Drövel! Dimmorna tätnar….
Banan (ca 55 mil lång) avslöjades dagen före start och då delades även kartorna ut. Redan vid första anblicken av möjliga eller omöjliga vägval i den fullt okända och väglösa terrängen kom Herr Ågren dundrandes med hela sitt 12 hästars spann. När vi dessutom insåg att den svårast delsträckan på tävlingen helt oundvikligen skulle hamna mitt i natten under kompakt mörker, på toppar över 1000 m höjd, med vädergudar lika nervösa som en herre i finkläder vars magsystem rasat och kontrollen över ringmuskeln håller på att upphöra… Med explicita ord…stor risk för dimma och regn under natten för att ytterligare försvåra. Vi skulle alltså i mörker navigera ca 45km över 6 toppar och 5 dalar utan möjliga livlinor som att ringa en kompis, få hjälp med omröstning av vägval eller liknande. Herr Ågren körde rätt in genom ena örat och tog med sig allt självförtroende ut genom det andra. Vi kände oss kort sagt lika skitnödiga som vädergudarna nyss.
De första två sträckorna (först 35 km paddling på mer eller mindre öppet hav) satte skräck i oss redan innan start och oron steg för varje sekund med en kulm under natten då jag (huvudansvarig för navigering om än med två riktigt duktiga andre navigatörer) drömde mardrömmar om hur jag irrade omkring runt Ben More (andra sträckan var vandring) massivet i 20 timmar. Med den enda fördelen att vi denna gång omöjligen skulle kunna hamna i Bosnien som vi var på väg in i när vi gjorde Kroatien AR. Detta sätt att spendera sista natten inför ett 5 dygns AR är inte att rekommendera.
Har jag nämnt att jag ofta undrar varför jag gör så här mot mig själv! Jag kan inte för mitt liv fatta det… Snälla kan någon boka terapeut eller liknande åt mig!
Nåväl, banan hade 10 delsträckor och de övriga 8 verkade inte tillnärmelsevis lika svårnavigerade som de första två. Även om vi skulle få tji även på det med ett eftertryck som hade mätt ordentligt på richterskalan!
Redan före start började vi diskutera hur vi skulle hantera detta dels för att ha en rimlig chans att få göra banan från start till slut på vårt sätt (istället för att tvingas till short cuts av tävlingsledningen). Eller...egentligen var det mer av ren självbevarelsedrift. Samtliga hade trots allt familj och arbeten som väntade hemma. Men det lät bättre att göra det på vårt sätt. Vi kom fram till att om vi hoppade över första kontrollen på andra sträckan så fick vi en mycket lättare orientering fram till de två nästa kontrollerna som vi hoppades kunna klara av. Det betydde att vi redan på sträcka två skulle hamna i Short Course klassen men det är ändå ett billigt pris att betala jämfört med att vilsen hungra ihjäl ute i ödemarkens Högland. Dessutom skulle det visa sig vara ett mycket roligare sätt att tävla på.
Så till själva tillredningen, bakandet av kebabrullen. 4 personer ur lag Fortsätt Adventure Team stod på startlinjen. Jag (Allan "Klotet" (vilket kommer att förklaras senare i rapporten), Susanne “Silly Goose” (alltid glad, få kan le och skratta med lera upp till öronen, skavsår i händerna och 212+ kliande myggbett), Timmy “Shape Shifter” (pga att han hade en kostym väntande i bilen på Arlanda för att omedelbart vid hemkomst gå direkt från AR till bröllopsfest, så nära en superkraft man kan komma) och Karl-Johan “Rock Stable” (alltid raka rör, framåt, uppåt, över, inga humörsvängningar, som ett tåg ut i evigheten).
Det hela börjar med en kort 4 km löpning på ön Iona i kustbandet längs West Highlands. Alltid fascinerande sådär i begynnelsen av 5 dygn att förståelsen bland folk man råkar passera för vad som är på gång är lika stor som hos korna som ligger i hagen och tuggar gräs. Dvs det är lika svårt att få en utomstående att förstå detta som det är att få en ko att förstå. Fördelen är att det inte är lönt att försöka. Inget ont om kor dock!
Därpå den fullt Nordsjö-exponerade paddlingen mot ön Staffa rakt norröver! Här fanns en liten oro att ev missa målet och därmed riskera att hamna på Arktis! Men en snabb kontroll avslöjade att vi isf skulle fångas upp av Isle of Skye. Ett inte helt oattraktivt mål ändå. Men vi hittade till Staffa, bordade ön vid inkommande tidvatten för att ta en kontroll i den magiska grottan Fingals Cave med 5-kantiga pelarformationer som utgjorde mark, väggar och tak. Icke ont anande multisportare stultade sedan vidare i sina flytvästar för en andra kontroll och sedan tillbaka till båtarna som vid det här laget börjat fly ön genom att de snabba inkommande tidvattnet lyft dem från den trygga plats vi dragit upp dem på. "Hallå! Kom genast tillbaka! Vi har inte paddlat färdigt!" Vi var inte ensamma om att ha fått flyktbenägna båtar! Det guppade en runt en hel del gula bananbåtar (sit-on-top-kayaks) i den lilla viken vilket fick det hela att se ut som att en av Banan CO båtar just förlist! Snabbt tog vi stapplande steg ut bland de hala stenarna i vattnet för att fånga in våra bananer och kunna paddla vidare. Oklart om någon blev strandad på ön men isf slapp de ju en massa annat härjande så lite win-win iaf.
Så här tidigt i tävlingen låg vi relativt bra till. Till nästa ö tog vi förvisso en lite högre linje än övriga men till vår glädje hamnade vi istället mitt i en grupp av delfiner samt några valar som dansade och ställde till med show bara meter från våra båtar. Kanske var de nyfikna på de ovanligt stora bananerna som flöt omkring i deras farvatten. Eller kanske visste det att om de visade sig så skulle Susanne smälta likt ett paket smör i en kraftigt överhettad panna. Vilket de såklart hade helt rätt i och därmed fick vi problem att sansa och hindra henne från att överge sin banan mitt på sjön. "Hallå! Kom genast tillbaka! Vi har inte paddlat färdigt!" Oavsett blev vi alla tagna av upplevelsen och detta utan att ha behövt betala en enda turistattraktions-krona för att få se och uppleva dessa helt vilda och magiska djur på så nära håll. Det hela pågick i ca 10 min men det kändes som en evighet och därefter var det nära att vi kastade in handduken. För vad skulle någonsin kunna mäta sig med denna upplevelse….
Som tur var kom vi på att vi hade en kebab att baka så det var bara att gneta på! Vi avslutade paddlingen i solnedgång och återigen funderade jag på varför jag jämt ska vidare och inte kan få sitta där på gräset och njuta min whisky vid solen sista strålar över bergen. Men men…det var det där med kebaben!
Styrkta av att ha klarat av risken med en vresig Nordsjögubbe sänkte vi vars en mjukkonserv och började gnetandet mot Ben Mores topp medan mörkret sakta sänkte sig över oss. Vi hade som sagt en rak orienterings-linje så goda förutsättningar medan andra team skulle upp på ett annat berg först, ta en kontroll och sedan skråa en dal för att komma till den vi var på väg mot. I nattens mörker syntes pannlampor lysa i spridda små grupper över ett stort område. Inget synbart mönster utan mest som om några klungor av eldflugor plötsligt bestämt sig för att konferera på olika delar av berg och dalar i området. Snart tog vi vår kontroll och gick på rak kurs mot nästa. En sträcka på ca 2 mil genom 3 dalar och upp på 3 pass mellan toppar i mörker och terräng som formligen skrek "kom och stuka fötterna här"! Få eller inga lag tog samma väg som vi…undrar varför…. Men vi stretade på. I början var underlaget sten och berg men snart blev det ett landskap av onaturligt stora grästuvor. Tuvor stora som fotbollar med lika stora mellanrum och då och då även djupa hål mellan dem som inte gick att se för allt gräs. Varpå man i vart femte steg stöp rätt ner och föll. Kravlade sig upp och fortsatte och 3 steg senare dök man igen men då i ett hål och ner i sump till låret. Ett inte helt energi-optimalt sätt att ta sig framåt. Om någon hade sett oss där vi rusade fram i svindlande 2 km/h, stapplandes och trillandes så hade de trott att vi vandrat i em månad så slitna vi såg ut. Inte 10 timmar... De eller att vi var ett A-lag som kommit rejält vilse... Därtill lät det väldigt konstigt och plastiskt varje gång man tog ett steg uppe på tuvorna. Det liksom krasade. Som om alltihopa var fejk och någon placerat ut oändligt många stora tuvor i plast över området. Var det möjligt? Tankarna var svåra och hålla isär och givet den mentala påfrestningen så kändes konspirationsteorier inte alls särskilt främmande. Det var lite som att försöka gå uppe på fotbollar i ständigt lutande terräng. Därtill lockade våra pannlampor till sig hälften av norra hemisfärens alla mygg, knott, nattfjärilar och märkliga insekter. Emellanåt var det svårt att se framåt för alla flygfän. Plus att det resulterade i ett och annat ofrivilligt proteintillskott på inandning.
Mitt i natten slutade dessutom Susannes pannlampa att funka och därtill gick terrängen från sluttande till kraftigt lutande rätt ner i en ravin. Kamp i varje steg och redan här, innan första dygnet har passerat, har en viss mörhet och kryddning uppstått i vår mänskliga kebab! Terrängen var så ogästvänlig att Bröderna Dahl hade gett upp på Professor Drövel för länge sen. “Nå er det nok! Till lykke Prof Drövel! Vi drar på hytta!” Vår enda tröst var andra grupper av eldflugor som trots allt stävade i liknande riktning som oss om än från helt andra riktningar eller toppar.
Efter ett oräkneligt antal stukningar, bett och djupa fotsteg ner i gyttjiga hål tog vi våra kontroller och närmade oss en väg samtidigt som solen började nå över horisonten. Som vi för övrigt inte såg ett smack av då det var en jäkla massa berg i vägen överallt.
Känslan av att få sätta foten på ett plant underlag efter 11 timmar av att försöka gå något som liknar trappan på Lustiga huset men som konstant jävlas med en….den känslan….den fick tårar att rulla, fötter att jubla och kyssar att ösas över asfalt som stilla undrade vad i helskotta som pågick! Plötsligt uppstod en slags segercermoni över att ha överlevt första delen av den andra etappen och grästuvornas hat mot mänskliga fötter! “Vi lever, vi lever” sjöng våra fötter! Tills vi satte oss på asfalten och tog av strumpor och skor för att studera fotsulorna. Då grät samtliga inblandade!
Men med mindre än 20% avklarat och ännu livet i behåll så var det bara att kämpa på. Ett nytt berg med tillhörande grästuvor skulle forceras. Därpå ytterligare ett berg och sedan en lång utförslöpa ner mot väntande bananer. Kära bananer! Som vi längtar!
På väg ner mot Duart Castle kom tröttheten över oss. Vi hade varit vakna i ca 25-30h i sträck så en 15 min powernap i dikeskanten kändes helt rimlig. Men sen rullade vi ner till nästa växling där funktionärer först och främst meddelade att: we were puzzled about your choice of route, missing a check point…. Ja, det var nog ändå ingenting mot hur “puzzlade” vi var över att stå i den där djungel av grästuvor och hål överallt! Men vi förklarade snabbt vår strategi (att få göra mer av banan) utan att nämna att den egentliga orsaken var rädslan för att bli fast där ute om vi kört Long Course banan i början! Man vill ju inte framstå som alltför veka…
Därefter fick vi veta att cafét vid slottet var öppet och att de erbjöd Skottlands bästa "bacon roll"! Efter en lång natt i ödelandet och många toppar så lät en bacon roll som ett helt smörgåsbord av läckerheter! Så utan vidare tvekan tog vi våra illaluktande fötter och kläder rätt in på etablissemanget, beställde kaffe, läsk och bacon rolls. När dessa väl serverades konstaterade vi att Skottlands bästa bacon rolls nog inte skiljer sig nämnvärt från Skottlands sämsta bacon rolls. För hur stor skillnad kan man göra på en torr bullen med en baconskiva som stekts på ett sätt så att den mer ser kokt än stekt ut…? Det är svårt att förstå hur de har lyckats utveckla sin kokkonst från denna helt oinspirerade bit mat till något så relativt avancerat som haggis. Vi drog slutsatsen att kokkonst och maktkritik är lika med två skotska fyllon som hängande stödjer respektive för att kunna gå upprätt men som i övrigt inte är hälsosamma för varandra…
Man kan konstatera att nu är samtliga ingredienser i vår kebabrulle brukade och det som återstår är kryddning, marinering samt bakning. Viktiga delar i vilken matlagning som helst. Vi har 8 delsträckor kvar och nästa paddelsträcka river vi av i bara farten. Endast 15 km lång (mot första som blev 37 km). Därefter kom vi fram till våra cykelboxar varpå cyklar sattes ihop, mat åts, kläder byttes och proviant laddades i ryggsäckarna. Detta under solsken. För trots Skottlands dåliga rykte så har vi hittills, ca 24h in i tävlingen, inte råkat på en enda droppe av regn. Snarare är det rätt behagligt väder för det vi håller på med. Vi vet också att vi har varit vakna i ca 36h (vi steg ju upp 7 timmar före start samt bortsett från 15 min powernap) och är rätt säkra på att vi har runt 8h cykling framför oss. Det kommer att bli en kamp fram till nästa växling.
På denna sträcka har även banläggare noterat i vår road book att det bjuds på “a short hike and bike for your enjoyment”. Vilket betydet att vi kommer behöva gå och bära cyklarna. Oj vad vi såg fram emot det….förbannade sadister….
Cyklingen tuffar dock på bra. Vi känner oss relativt pigga och kör på i några timmar. Väl framme vid stigens slut där hike and bike börjar så ser vi fördelen med att ligga långt bak i fältet. Andra har redan varit där, trampat ner gräs och röjt för oss. Så relativt lätt ger vi oss ut i spenaten i rätt riktning. Återigen likt Bröderna Dahl men nu med vars en cykel under armen. Så tänkte sig nog aldrig Bröderna Dahl sin expedition. Bröderna Dahl hade inte varit nöjda!” Va er dette forren dritt!” Det tar ett bra tag att komma igenom detta parti och väl ute på andra sidan börjar det skymma. Nu måste vi över ett berg…igen…det tar aldrig slut…ner för berget och sedan 3 mil in i en lång vik innan vi når nästa TA. Kartorna vi har är 1:50 000. Dvs de ger väldigt lite vettig information. Återigen ett knep som vi gissar att banläggaren sitter och gnuggar händer över…”he he….this will mess things up for them…”. Vägar som ser raka ut på kartan är slingriga. Vägar som svänger på kartan känns raka. Allt är skitsvårt att förhålla sig till och plötsligt drar dimman in över berget. Var fan är vi…. Plötsligt inser vi att vi har gått av vägen helt och hamnat i ett grustag. Där ska vi nog inte vara. Bakåt en bit och sen är vi på vägen igen. I 1,5 timme rör vi oss framåt utan att vara helt säkra på att vi är rätt. Oron stiger för varje tramptag likt en stektermometer i en kebabrulle lagd i ugn på 200 grader…
Men så….skymtas ett staket…en grind och en kontroll!!!!!!!! Då vet vi exakt var vi är på kartan. Nu ska vi bara nerför berget och försöka hitta en stig för en genväg ner till viken. Det blir kallt som attan i det fuktiga kalla vinddraget. Särskilt som vi inte använder musklerna något utan bara rullar. Vi missar stigen och kommer ner till viken vilket betyder en ordentlig omväg men vad spelar det för roll. Nu är det relativt platt och vi tuffar på dels på grusvägar och sen asfalt ända in till Strontian och TA.
I TA har det blivit camping! Alla måste slå upp sina tält i minst 15 min och krypa in i dem för att visa att de har ett tillräckligt stort tält. Vi känner att 15min är bara början på vår lilla paus! Här ska det sovas! Dessutom har lagen dragits ut på ett sätt så att tävlingsledningen har problem med sin logistik så de vill att lagen stannar mellan 4-6h i detta TA. Inga problem säger vi, slår upp tältet och knoppar i 4h under lätt strilande regn. 4h underbara timmar då kebaben gör sin första ordentliga marinering.
I arla morgon på den 3 dagen varav ca 70% av tiden har tillbringats med blöta fötter, trillar 4 uteliggare ut ur ett tält på en gräsplan mitt i byn Strontian. Hade det inte varit för att mängder med andra uteliggare i andra tält redan hade gjort det samma så hade antagligen lokalborna skickat socialtjänsten på oss. Det var ingen vacker syn. Men så kunde vi heller inte se oss själva vilket var bra och därmed var det bara att packa ihop och ladda på för nästa sträcka till fots.
Denna sträcka innebar ytterligare två höga toppar att bestiga alternativt att gå en rakare sträcka, och missa två kontroller till, men med lägre stigning. Efter en snabb marknadsundersökning i laget om vad de hade och inte hade lust på just då, där sådant som öl, en biff, jacuzzi, säng etc. snabbt uteslöts, så konstaterade vi att höga toppar-kontot för tillfället var fullt så det fick bli den “snabba” vägen över fjället. Därtill skulle det leda till att vi sannolikt skulle kunna tajma en bestigning av Ben Nevis (Storbritanniens högsta berg) i dagsljus. Något som lockade mer än de sketna toppar vi nu stod framför. På väg ut ur TA stod en funktionär och varnade för “particularly aggressive cows” på sträckan… “Men va fan” tänkte vi…vad har de att vara aggressiva över…de får väl sova ordentligt, gott om mat och har ingen tid att passa…till skillnad från oss… Ja ja, det var bara att ta på sig sitt kraftfullaste “angry face”, lyfta axlarna lite och sedan traska iväg ut på vidderna.
Det tog sin tid och även detta det blev en blöt historia över fjället. Nu har det småduggat i ca 12h men vid nästa TA som är paddling väntar varma sköna torrdräkter att krypa in i. Här gör vi också vår första större bekantskap med fenomenet “midges”. En liten knott-liknande sak som flyger runt och tuggar små bitar från folk och fä runt dem.
Skottarna beskriver dem som “2mm of pure terror” och har en prognoskarta på nätet där de anger var det är värst på en skala om 1-5 där 4 är: It’s not a mist..it’s midges... Allt detta var vi relativt omedvetna om när vi kom till Skottland även om Uffe (Team Sweco) tipsat oss om att ta med myggnät för huvudet.
Vid växling till våra bananer fanns det gott om midges och här börjar kebaben att kryddas ordentligt med fin fina märken och små röda bölder över armar och ben. Som tur var gick växlingen relativt fort och snart var vi ute på sjön där midges inte trivs så bra. Denna paddling hade dessutom blivit något kortad från 35 km till runt 20 km pga allt hårdare väder. Så den del som var havspaddling blev inställd. Istället fick vi passera en gammal slottsruin på en ö som inte var en ö vid lågvatten varför det verkade onödigt att paddla runt det hela och istället släpade vi bananerna 400m över land/sjöbotten för att spara lite tid.
Säker på att det inte var avsedda för detta men det gick. Väl framme vid nästa växling som utgjordes av ett provisoriskt TA eftersom sträckan kortats så hade man kanske inte tänkt på att vid lågvatten kan det bli problem med en hög kant från vattnet upp till vägen där bilar och banan-trailer stod. Sådär en 4-5 meter hög kant. Vadå…skottarna bor ju bara i ett land där det är hög och lågvatten två gånger per dag året runt. Man kan inte begära att de ska ha koll på allt. Men förutom att vi var tvungna att baxa bananerna ca 5 höjdmeter rakt upp till vägkanten så behövde vi först forcera den blottlagda sjöbotten som här inte var sand utan djup tjock djup gyttja och djup gegga….sa jag djup…som smet runt skor fötter och ben på ett sätt som fick det att kännas som om marken höll på att äta upp en. Att dra en båt över detta kräver gott tag i underlaget med fötterna. En teknik som inte är att föredra när marken försöker att själva en med hull och hår. Många fastnade. Oklart hur många kämpar som förlorade en eller båda skorna i sörja.
Arrangörerna för Tjurruset hade varit djupt imponerade av denna geggas beskaffenhet och om vi finner tid att tipsa dem så är det inte omöjligt att du kan komma att få testa på konsistensen på höstens upplaga av Tjurruset. Lyckos dig isf! Men glöm inte en påse extra skor!
När vi väl fått upp de otympliga bananerna på vägen och skrapat bort det värsta av den illaluktande sörjan bar det av till fots till det TA som vi ursprungligen skulle ha landat på. Där väntade cykelboxar, lite torra kläder och mer mat. Där väntade också Igor som var huvuddomare på tävlingen. Igor är annars Race Director för Croatia AR dvs det AR då mitt lag var på väg in i Bosnien. Igor är en ståtlig herre på ca 2m med ett brutalt anlete och en skidbacke mitt i fejan. Jo, det är sant! Hans panna har exakt samma lutning som hans näsa och eftersom de sitter ihop med varandra, vilket jag tror att Igor trots allt föredrar, så formar de en skidbacke från det höga hårfästet till de tjocka svarta håren som sticker ut ur näsborrarna ovan munnen. Man undrar hur många Igor har skallat för att forma sin panna i denna perfekta vinkel mot sin näsa. I brist på annat så vandrar tankarna lätt iväg där ute i komiga tillstånd på AR. “Många” blev slutligen analysen och gissningen.
Igor är också helt oförmögen till att le eller skratta. Detta testades genom att skämta om vår Bosnien-fadäs i Kroatien. En händelse som han mycket väl kom ihåg eftersom han inte hade stor lust att åka till en Bosnisk polisstation för att försöka frigöra 4 svenskar som irrat sig bort. Men trots våra försök fick vi inte en enda tillstymmelse till leende. Vi övervägde diverse mer obscena tilltag för att skaka fram någon form av reaktion hos honom men insåg strax att vi ändå hade lite viktigare saker för oss. Kebaben låg i marinad och behövde lite kärlek!
Så for vi iväg ut på nästa cykelsträcka med planen att ta 2 av 3 kontroller. Vi hade kunnat nöja oss med en varpå det hade blivit en mycket lätt cykling med nästan bara asfalt. Men vi hade gott om tid under kväll och natt och om vi utnyttjade den så skulle det passa bra med Ben Nevis. På kartan så det heller inte ut att vara så långt eller svårt… Tänk att vi aldrig kan lära oss att karta och terräng inte är samma sak…
Nu tuggades det iaf först asfalt en låååång sträcka och vi kom fram till Glenfinnan där järnvägsbron i Harry Potter-filmerna ståtligt tronar. Kvällsmiddag ingots på en bänk vid ett monument och sen bar det av upp in en dal mot ett bergspass. Här krävs lite förklaring av vad som väntade. Eller rättare sagt vad vi trodde väntade. På kartan noterades en lång, 14km, relativt rak grusväg/stig markerad på kartan upp i en dal till ett bergspass på dryga 500möh, över passet och sen ner genom en annna dal, likaså markerade med en stig, till en fors och över den till kontrollen. Uppför gick det relativt bra. Vi var slitna i benen och gick mycket men underlaget var fast och fint. När vi närmade oss toppen på passet försvann stigen, det blev mörkt och vi tvingades bära cyklarna på ryggen över stenblocksterräng i ca 400m. Om detta stod det inget alls i Road Book! Inget om någon Hike and Bike….inget om någon “enjoyment”…inget om “short”….
Dessutom, väl över på andra sidan visade det sig att det hade regnat så mycket att hela dalen hade förvandlats till en slags sumpmark som vilade på ett gungfly. Aldrig har jag varit så nära att känna mig sjösjuk mitt uppe i bergen! Vi kånkade på med våra cyklar och en och annan av oss var på väg att börja gråta under ansträngningen. Det enda som fick oss framåt var att det enligt kartan skulle komma en stig på andra sidan som vi föreställde oss kunna svischa ut för! Men något svischande skulle det inte bli något med alls... För varje steg vi tog insåg vi att vi hade 8km träsk och sump framför oss utan ledning av stig som sannolikt helt regnat bort. Vi försökte cykla/rulla utför men det blev bara 10m i taget sen var man tvungen att hoppa av för att man fastnade eller halkade omkull. 8km och av/på-stigning var 10m det blir 800 gånger! Min rumpa var så förbannat trött på mig att den ljudligt började protestera och beklaga sig! Av och på, av och på, av och på….snart började galenskapen smyga sig på! Jag försökte att forcera lite mer och gick över styret 2-3 gånger! En av gångerna insåg jag att jag skulle landa på huvudet och drog in hakan för att inte knäcka lampan som satt på hjälmen. Bra för pannlampan men dåligt för nacken… Någon gång for jag av framåt och lyckade “springa” iväg från cykeln som stod kvar djupt nedborrad i geggan. Sista gången jag for av ställde jag mig bara och skrek “MEN VA FAN….JAG ORKAR INTE MER….”. Efter tävlingen pratade vid med banläggaren som berättade att det området varit fullt cykelbart någon vecka tidigare men att regnet ändrade förhållandena. Jo tack…det märkte vi. På frågan hur man gör i ett sådant läge så var hans svar att “either you run pushing your bike besides you” vilket inte var möjligt då vi inte kunde se vart vi skulle utan var tvungna att stanna och titta efter hela tiden. “...or your send a teammate forward biking, who doesn't mind face planting and once he face plants the others stops, gets of and walks…”... Vid detta uttalande vände sig samtliga mina lagmedlemmar och pekade mig! “You got one” sa banläggaren, “good for you”.... Mmmm, därom tvistar de lärde…
I 4h höll vi på att harva på denna 14 km sträcka. Det är en svindlande hastighet på hela 3,5km/h! Knappt man kan hålla balansen in den hastigheten! Väl nere efter alla sumphål och klotningar tog vi sikte på bron över forsen. Jag var först över. En bro utan räcken, ca 3m bred med plankor hela vägen över. I mörkret lät jag skenet från min pannlampa lysa över kanten på bron för att få en skymt av hur högt det var och se till så att jag inte kom för nära kanten. Då plötsligt fick hela min kroppstyngd med liv och lem den stora äran att upptäcka och utforska det hål som uppstått där en av plankorna saknades. Tjong sa det och hade det inte varit för att jag höll i min cykel så hade jag åkt rakt igenom och ner i forsen under. Lagkamraterna som står på fast mark vänder sig och ser mig vid smällen. De ser en halvfigur sticka upp mitt på bron som klänger på en cykel och hör detta lilla paket bröla: “JAG BLIR SÅÅÅÅ TRÖTT!!!” Oklart vem som blev mest överraskad, jag, kroppen eller cykeln men definitivt inte mina lagkamrater. Samtliga inblandade var tämligen trötta och avtrubbade vad gäller olyckshändelser så någon särskilt notis om händelsen togs i övrigt inte. Vi gick vidare och strax övergick det sumpiga gungflyet till skog varvid någon vänlig själ hade lagt ut en planka att gå på för att man skulle slippa klafsa i gegga och blöta. Men hur fint är inte det sådär 4 timmar efter allt harvande! Man vill ju nästan skaka hand med denna vänliga människa! OBS ironi ironi ironi ironi…sa jag ironi? Gör ett ordentligt jobb för i he…
Under hela nedfarten, alla faceplants, av och påstigningar och klotningar så var jag osäker på om det fanns någon annan väg ut från kontrollen och min tanke hade varit att ta samma väg tillbaka. Då i tron att det skulle finnas en verklig stig på båda sidor bergspasset och inte ett 8 km långt träsk på den enda. Men givet vetskapen att den där stigen eller vägen aldrig uppenbarade sig så gnagde det lite i huvudet kring hur jag skulle lägga fram detta för laget givet att någon redan uppe i bergspasset hade känt behov av att börja gråta. Där och då inte det mest emotionellt stabila lag man kan tänka sig. Vilket inte gjorde det så lätt att formulera förslaget att: Hörrni, bra kämpat, kul med gegga och sånt. Vet ni, nu när vi äntligen har tagit oss ner genom detta helvete så ser det ut som enda sättet för oss att ta oss ut är att grabba tag i våra cyklar och simmar upp i sörjan igen….”. Tämligen osäker på hur jag skulle närma mig detta förslag och med en uppsyn från laget som skvallrade om en hel del utmattning och uppgivenhet i nattens mörker så föreslog jag att vi skulle sätta oss en stund och studera kartorna. Så långt inga protester. När vi väl satt med kartorna så uppstod tre förslag. Jag började med det sämsta vilket var samma väg vi kom och innan jag hunnit avsluta det hörs en gråtfyld röst säga: "I helvete heller, då säljer jag hellre min cykel och ringer en über!"
Ehhhh….ooookej….men då…tror jag att vi går vidare med övriga förslag då.…
Nåja, det var väl så gott som en av de tydligaste nedröstningar av ett förslag som man kan komma. Vidare till nästa två förslag som var dels att försöka nå nästa kontroll med nytt berg att ta sig upp på och okänd beskaffenhet i terrängen eller att ta en lång asfaltsväg ut ur området. Inte svårt att förstå vad det blev och så här i efterhand var det nog vår smala lycka att den asfaltsvägen fanns där annars tror jag att myteri och upplösning av laget hade kunnat uppstå på stående fot…
Upp på cyklarna och iväg bar det. Här någonstans började vi diskutera hur vi hamnat i denna situation! Vi var ju trots allt bara två ur den ordinarie laguppställningen. Timmy tog över Carros plats och KJ tog över Anders plats. Men vem var det egentligen som hade anmält laget! Jo, Anders! Snart konstaterade vi att allt detta berodde på Anders…som inte ens var där! Aaaarrrgghhhh! En snabb överläggning och vi kom fram till att vi måste göra det svårare för Anders att anmäla laget till saker som han sen inte själv hänger med på!
Vägen fortsatte att slingra sig likt en berg-och-dal-bana. 20m upp 20m ner, 20m upp och 20m ner. Man skulle kunna tänka sig att detta är perfekt för att hålla en vaken men det är märkligt hur kroppen vänjer sig vid allt återkommande även om det bland annat kräver att man tar i uppför. Så efter drygt halva började sömnmonsterna grabba tag i oss och cyklingen blev allt vingligare och vingligare. 4 fyllon ute på en landsväg under nattens stjärnhimmel i Skottland är inte den mest lämpliga konstellation så plötsligt gjordes halt och stopp för 15min sömn i gräskanten längs vägen. Förhoppningsvis passerade ingen oss där vi låg utspridda vid vägen med lamporna blängandes i olika riktningar som om en kollision uppstått och slungat oss åt olika håll. För då hade det nog blivit socialtjänsten igen….
Snart var vi uppe på cyklarna igen och nu avverkades de sista 2h för att komma till nästa TA som utgjordes av en auktionsbyggnad för kreatur vid foten av Ben Nevis. Så lämpligt, tänkte vi! Där inne fanns små inhägnader eller bås i vilka kreaturen förvarades inför auktionen. I valfritt sådant bås kunde lagen göra läger, slänga ut sina liggunderlag och sovsäck på det iskalla betonggolvet.
Lukten av tidigare kreatur som uppehållit sig i byggnaden blandade sig snabbt med lukten av multisportare som inte duschat på 3 dygn. Oklart vilket som var värst men jag tänkte att de blandade sig rätt så bra. Här blev det 2h sömn fram till ca 7 på morgonen och sen tryckte vi i oss nya mjukkonserver till frukost packade ner våra cyklar och började dagens tur som skulle komma att ta runt 14h och 3000hm. Det var dock en magisk dag med strålande sol och lite moln runt toppen av Ben Nevis. Under ihärdiga attacker av midges traskade vi upp i dalen och sedan längs The Ledge Route (en led som innebär mer klättring på alla fyra än vandring) upp mot platån nedanför toppen.
Därefter trängde vi oss före alla hundratals turister som ville upp till monumentet där vår kontroll var vilket var måttligt uppskattat. Sedan ned för toppen längs en lång bergsrygg, ner till ett bergspass och längs en lång flod ut ur dalen. Väl där tänkte vi att det inte kunde vara så långt kvar. Men det kunde det! Till att börja med så kryddades kebaben av ytterligare 100 tals midgets bett och därtill skulle vi först uppför ett berg igen, över inte en utan två kammar, ner i ett pass och sedan upp för en topp. Det gick långsammare och långsammare och varje ny insikt om att det var något mer att bestiga gjorde helt klart kebaben allt mörare och mörare!
Men vi klarade även detta och tog oss till slut ner genom en dal till nästa TA som låg på nivå 4 i den skottska midget-prognosen. Dvs det är inte dimma utan midges! Allt var fullkomligt täckt i midges! Så på med alla regnkläder och huvudnät för att försöka hindra dem! Detta blev en kamp om blod och kött! Mest på vår bekostnad! Här skulle också en Via Ferrata avverkas mitt i natten, med midges svärmande och kraftig sömnbrist. Så himla optimala förutsättningar! Aldrig har 4 personer rivit av en rätt så lång Via Ferrata utan att egentligen uppleva någonting av den alls! Det hela var ett rent töcken!
Efter detta kände vi alla att lite sömn behövdes. Så tältet slogs upp och ytterligare 4h gick in på kontot. Totalt blev det 10,5h sömn på hela loppet. Sen var det bara att packa ihop och ge sig iväg på de två sista cykelsträckorna som det skulle visa sig. Detta eftersom sista paddelsträckan blivit omvandlad till cykling pga det dåliga vädret. Således stod 15 mil på programmet för att kunna avsluta detta! Alla kände att det här har vi! Vi kommer att klara det! Men ett steg i taget! Först ut på första sträckan som hette Devils Staircase och utgjordes av stig med trappsteg här och var eller små vattendiken 50cm långa och 50cm djupa fåror tvärs över så att man fick stiga av och på, av och på…känner vi igen det här på något sätt….? Trappan gick uppför och tids nog ska man utför i ett evigt stenskravel som blivit halt av duggregn. Här drog vi på oss några nära-döden-upplevelser på våra cyklar men klarade oss ändå hela vägen ner. Plötsligt passerade vi en vandrare vilket inte var orimligt givet att det främst var en vandringsled vi var på. Hon tittade på oss och frågade: "Where are you going" varpå vi lakoniskt svarade: "Oban" utan att ha någon aning om var Oban låg i förhållande till vår placering eller riktning. Men det hade hon varpå hon konfunderad skrek: "This is not the way to Oban". Hade det inte varit för dimma, regn, hala stena, ont i rumpan och ben med samma kraftfulla styrka som överkokt spagetti så hade vi med glädje stannat och förklarat för henne. Men så skedde alltså inte. Istället visade det sig efter tävling att samma vandrare var gäst på det hostel vi bodde på före hemresa vilket i sig bevisade att vi faktiskt var på väg mot Oban så.... 1-0 till oss!
På det följde mil efter mil och timme efter timme av blöta fötter, skumpig stig, obefintlig stig, sumpig stig, vattendrag djupa upp till låren och alla andra typer av stigar du kan komma på! En evighet hade känts kortare än vad vi avverkade. När vi väl kom ut på asfaltsväg igen så nådde vi ett cafe/restaurang uppe på bergssidan där vi från parkeringen skulle utföra en 3km lång fotorientering med riktiga OL kartor! Jag sneglade på kartorna och hoppade av glädje över att äntligen få navigera efter kartor där man faktiskt kan se vad som finns framför oss i skogen! Helt underbart! Tills gubben bad oss läsa en punktlista där det stod: El-ledningar kan vara kortare eller längre än vad som anges på kartan; Grindar markerade på kartan kan ha tagits bort; Träkonstruktioner är inte att lita på då träet kan vara ruttet och ha fallit ihop; Vegetation markerad på kartan gäller inte eftersom, som gubben sa: “Everything has grown”! Jamen, så bra då! Va i helskotta ska vi med karta till då…undrade jag! Typ…här har du en karta men allt som finns på den gäller ändå inte…lycka till… Där och då kände jag inte riktigt att min mentala hälsa klarade denna info. Så vi drog iväg och rev av det där illa kvickt för att se sätta oss på cafet och äta århundradets godaste scones med äkta cream cheese och hemmagjord sylt! Magiskt!
Efter det här rullade vi på, i regn, med en cykel som började knaka i vevlagret vilket gjorde oss oerhört oroliga att trots allt inte få göra klart banan. Det vore så snopet att falla på målsnöret. Mer regn och vi stannade utanför en pub där en nyfiken kvinna kom och tog bilder på oss då hon kände någon som tänkt vara med på tävlingen med som drog sig ur i sista sekunden. Han kände sig nog rätt nöjd med det valet när han fick bilderna på de fyra halvdränkta katterna i regnkläder tänker jag.
Nåväl, nu är det bara en bit kvar till nästa TA och spänningen är hög givet det knakande vevlagret! Här någonstans säger jag, efter att ha tittat på kartan, att det där var nog sista stigningen varpå vi cyklar runt en kurva och ser en ny brant stigning… Men hur kan det aldrig ta slut! "VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ SKOTTLAND!?" Vi var ju ändå på väg mot havet och hav är ju som bekant, relativt berg, tämligen platt! Borde det inte vara slut på höjder etc. Men icke! Upp för nästa kulle och sen ner för i ett jehu! Jag försökte hålla så hög hastighet som möjligt och så hög växel som möjligt för att minska kraften på det knakande vevlagret vilket ledde till en den rejält snäva kurvtagningar varpå jag i 60-70km/h kom utanför asfaltskanten och var nära på att fara rätt ut i spenaten…jiiihhhhuuhhhuuhhuu….TJONG!... En hel del tankar hann fara genom huvudet den mikrosekunden. Som att få vakna upp i en mjuk sjuksäng gipsad från topp till tå men ändå få varm mat och slippa vara blöt eller frysa i en fullkomligt midget fri miljö! Jag minns att jag inte var i stånd med att göra skillnad på det positiva och det negativa i den tanken vilket kändes märkligt. Bäst vore kanske bara att testa sina vingar och flyga rätt ut i skogskanten för att låta någon annan sopa upp spillrorna efter en... Men istället lyckades jag på något mirakulöst sätt komma upp på asfalten igen och döm av min förvåning när smällen som uppstod på något sätt fick smutsen i vevlagret att lossna så att det slutade knaka! Adrenalin och glädje upp till hårroten är en magisk blandning så därifrån till TA minns jag inte mer än att det gick fort som fan! Prova gärna om ni känner att livet är lite tråkigt!
Efter det var det bara en lång asfalts cykling kvar innan vi närmade oss Oban! Åhhhh, som vi längtade efter lite riktigt mat, en varm dusch och en mjuk säng! Väl inne i Oban cyklade vi såklart först fel och missade målet men kom snabbt rätt igen. Så runt 01:00 på morgonen efter 108 timmar gick lag Fortsätt Adventure Team i mål på sitt äventyr! Mottagande skedde av 5 trötta funktionärer vilket kändes onödigt många men vi hade inga ambitioner att ställa till en scen där och då så vi accepterade den helt obefintliga uppståndelse som uppstod vid målgång!
Något som också var obefintligt var vidare instruktioner om var vi skulle ta vägen mitt i natten i Oban med alla våra blöta kläder och obefintligt ombyte. Jag frågade om det fanns någonstans man kunde köpa mat och svaret blev nej. Jag frågade om man kunde få sina grejer och svaret var att det öppnade först kl 7…. Sakta men säkert uppstod en slags tomhet i ögon och själ hos Fortsätt AT! Ehhh…jaha…vad gör vi nu då frågade vi… Ja, scoutstugan där ni ställde era resväskor före tävling är öppen. Där kan ni hålla till. Men så gentilt…. Väl där visade det sig att maten vi drömt om på slutet blev till snabbkaffe eller te, duschen blev till ett mini handfat med bara kallvatten och sängen blev en stor pappkartongskiva med det fantastiska fjädringen på ca 3mm att ligga på.
Våra sovsäckar och liggunderlag som vi med stor framgång kunnat använda under hela tävlingen var ju inlåsta fram till kl 7 på morgonen… Därtill var stugan inte uppvärmd! Men vi var inte ensamma! Där inne låg andra lag och snarkade i blöta illaluktande kläder. Huller om buller i diverse konstellationer av silverfiltar och överlevnadssäckar. Det hela hade fått socialtjänsten att börja gråta!
Även vi fick försöka tota ihop lite grejer för att hålla värmen eftersom stugan inte var uppvärmd och med all denna kärlek för tillagningen av vår mänskliga kebab så var det då dags att slå in den i folie för servering! Och där har vi den! Kebaben som det tog 108 timmar att tillverka med alla förberedelser och ingredienser! Håll till godo gott folk!
