Mannen som inte fick kasta in handduken - West Coast Adventure Race
När Jens kontaktade mig och frågade om jag ville köra WCAR med honom så vet jag egentligen inte vad han hade tänkt sig att få uppleva. Nu vet jag dock att det sannolikt inte var det han fick uppleva under vårt dygn runt södra Göteborg. Om det sen är bra eller dåligt får han själv uttala sig om men jag som såg eller upplevde detta sådär lite från sidan kan bara förundras över att återigen få se den kapaciteten som bor i var och en av oss och som är så sjukt mycket större än vad de flesta av oss vågar testa och utmana.
Upplägget var 13 delsträckor, 3 växlingsområden med paddling, löpning, cykling och inlines. Dessa kunde Jens läsa sig till i tävlings PM. Vad som inte står där är att man kommer behöva klafsa sig genom sump, släpa sin cykel över hyggen eller kräla genom en grotta med så trångt utrymme att om man inte rakat sig ordentligt så fanns det risk att fastna.
Tävlingsledare för WCAR är Martin Rådbo och även om han inte är fullt lika sadistiskt lagd som Erik Pütsep så uppstod ändå misstankar när Martins svar på någons ifrågasättande kring de kommunicerade optimala tiderna för paddelsträckorna var (på go göteborgsk dialekt): ”Alltså, viiii har la änte paddlat alla sträckor utan bara estimerat ungefääär hur långt tiiiid det kan ta”. Mmmmm, lite som när man drog landsgränser med linjal på en karta vid koloniseringen av Afrika...det blir vad det blir.
Nu blev det ändå relativt bra från start får man lova att säga. 25 grader, sol och lite vind i ett område, strax söder om inloppet till Göteborg, med mycket närhet till öppet hav vilket annars bokstavligen, under andra väderförhållanden, hade kunnat betyda “hela havet stormar”. Vi började med en kort paddling och där hängde jag och Jens med bra. Vi låg mellan täten och de längst bak. Det säger kanske inte så mycket givet att det var typ 10 lag som startade. Jag var lite starkare än Jens så vi kopplade lina ganska omgående och sen tuffade vi på till första ön där det väntade löporientering med inslag av bad. Detta brukar kallas för Coasteering och är typ löpning på klippor med korta simningar utan våtdräkter men med ryggsäck och obligatorisk utrustning (typ förstärkningsplagg, första hjälpen etc.). Vi skulle passera ett sund på ca 30m och att hoppa i det sundet var inget problem men att komma upp på andra sidan var desto klurigare. När vi simmat över kom vi fram till en dybank som låg strax under vattenytan. Om man försökte ställa sig upp där så sjönk man genast ner till midjan. På riktigt! De förtöjda båtarna flöt inte på vatten utan på dy. Med bestämdhet hävde jag mig på en av båtarna och fick med mig en ansenlig mängd dybotten upp i båten. Hoppsan…… Nåja, vi avverkade denna sträcka relativt fort även om jag tror att Jens redan här började ifrågasätta både mängden sump och att behöva bestiga en 10m hög klippbrant utan särskilda hjälpmedel eller säkerhetsutrustning. Men det enda han fick från mig var “Framåt!”.
Därefter följde Delsträcka 3, en lång lång låååååång paddling långt söder ut till vändpunkten. Via öar, kobbar, sund och skär paddlade vi i värmen och med sol genom en fantastiskt vacker skärgård. Små fina hus kantade stränder och klippor och vi hälsade och vinkade på både passerande båtar och otaliga nakenbadare på klippor och bryggor. Det var mycket som….guppade… Ett av sunden vi passerade var markerad som farbar på kartan. Men ack så illa informerad den kartritare måste ha varit. Väl inne i sundet, där en kontroll satt, upptäckte vi en markant brist på vatten! Det var knappt mer än 10cm djupt vatten som vilade på en….japp, rätt gissat...kompakt dybotten! Vad gör man då!? Vi tittade på kartan och konstaterade att paddla tillbaka och runt ön skulle innebära minst en timmes extra paddling. Gissningsvis så borde det inte vara mer än ett par hundra meter dy att ta sig igenom innan det öppnade upp sig men för att ta den vägen måste vi alltså hoppa ur kajakerna och putta dem framför oss medan vi klafsade i geggan. Framåt!
Man gör många intressanta iakttagelser i denna sport! Skor och strumpor fungerade ungefär som en mussla när den silar lera och dy för att finna näring. Den finaste geggan hittade hela vägen innanför strumporna och byggde upp inne i skon så att det kändes som om fötterna satt gjutna i cement! Hej och hå här kommer Klumpfot och Blyfot med varsin kajak puttad framför sig. Förbipasserande ö-flanörer måste ha konstaterat Dumskallarnas årskonferens när de såg oss utöva denna tveksamt effektiva form av framdrift. Någonstans mitt i stannade Jens och stod vid sidan av sin kajak, med fötterna nedsjunkna till strax över anklarna i dyn och händerna i sidan. Först tittade han bakåt, sen framåt, sen bakåt igen och sen suckade han med orden “Det här är fan tröstlöst!”. Japp, där hör du Martin Rådbo! Mindre än 3 timmar in i tävlingen och redan….Tröstlöst! Mission accomplished! Advenure Racing at it’s best! :-)
Som sagt, en låååång paddling! Att sitta i en kajak i flera timmar och tugga framåt är inte bara ansträngande på grund av belastningen mot ländrygg och rumpa utan också för benen eftersom det får röra sig väldigt begränsat. Sånt här är bra att ha övat på eller vant sig vid på förhand, innan tävling. När vi väl fick gå i land för ytterligare en fot-orientering blev det uppenbart för Jens hur mycket benen hade stelnat. Vi drog på oss ryggsäckarna med den obligatoriska utrustningen och joggade iväg. Eller jag joggade iväg. Jens kom stapplande efter och det enda han upprepade var att “Benen svarar inte, jag är säker på att jag har slagit rätt nummer men det tutar fan bara upptaget!”. Vi gick och joggade om vartannat längst bort på ön där vi skulle över ett litet sund genom att trampa i…..just det, temat är tydligt….ny sumpbotten! Om än i väldigt tysta ordalag så är jag rätt säker på att det slank ut ett litet “fan i helvete” eller liknande över Jens annars rätt kontrollerade läppar. På vägen tillbaka mot kajakerna försökte jag förhöra mig om vad det kunde vara som gjorde att hans ben säckat ihop så. Var han tom på energi? Var han yrslig? Trött? Illamående? Nope, ingendera. Till slut nämnde han liksom i förbifarten att “det här är mitt första paddelpass för säsongen”.... Jo tjenare!… Att pussla ihop ett och ett med den informationen är väl någots som till och med Svenska Akademien hade klarat av! Det är nog sällan eller, för att vara lite djärv, aldrig lämpligt att börja årets första pass med 5,5 mil paddling i 8 timmar! Men men...vad är det man säger….jo, Framåt!
Ner i kajakerna igen och sen en sista paddling tillbaka till Race Center. Så här i efterhand är jag rätt säker på att Jens började samla mod till sig när vi närmade oss slutet av paddlingen. Mod för att meddela mig han vill kasta in handduken vilket han gör klockan är typ 20 på kvällen. Dvs ca 10h in i en 24h tävling. Vi har gjort 5 av 13 delsträckor men all paddling är över. Så jag replikerar snabbt “Äh, kom igen nu, vi drar upp till Race Center, där byter vi till torra kläder, pillar i oss lite mat, kollar in de nya kartorna och sen drar vi iväg igen för nu är det ju bara annat än paddling kvar!”.
Sagt och gjort! En salig blandning av tunnbröd med räkost, blåbärssoppa, choklad, öl-korv, nötter, resorb och annat roligt tjoffades in i munnen. Allt medan jag försökte förstå hur de 4 nya kartorna hängde ihop och rita rutter på dem. Hej och hå! Framåt! Man ska inte vila för länge vid tanken på att bryta! Bättre att komma iväg på nästa sträcka så snart som möjligt! Så hipps om happs satt vi på cyklarna på väg till nästa växlingsområde där våra inlines väntade. Nu började det bli mörkt så hjälmar med lampor på huvudena och inlines på fötterna. Lämpligast så! Jag rullade iväg över parkeringen och började studera kartan. Efter någon minut kände jag mig nöjd och vände mig om för att säga “nu kör vi” till….tomma luften. Var var Jens!? Han hade ju varit precis bakom mig och jag hade just stått helt still en stund. Jag kollade runt mig och sedan bort varifrån jag kom. 50m bort satt någon på en mur. Jag rullade dit och där satt Jens. “Vad händer frågade jag” och fick till svar “Det är inte värt det…..det är inte värt att riskera livet för det här!” Han tittade på mig med tom blick och höll sig i muren där han satt. “What?”, frågade jag förvånat, “vad menar du?”. “Jag har ingen styrsel i benen! Cyklingen funkade men det här går inte! Jag måste nog…..kasta in handduken…..”.
Multisport eller Adventure Race är helt osupportat. Man får ingen hjälp längs banan så det handlar väldigt mycke om att lösa problem som uppstår med den utrustning, mat och dryck man har med sig. En del är obligatoriskt och en del får man välja själv. Förutom prylar som kan fallera så gäller det att även hitta sätt att hantera lagets fysiska problem och motgångar. Just där och då tror jag inte att tanken på att ge upp hann passerade mitt sinne mer än kanske någon mikrosekund. Istället funderade jag på vad vi kunde göra för att fortsätta och Jens misstag var att han hade nämnt att “cykling fungerade”. Det gäller att ta fasta på de viktiga sakerna i livet! Så även inom AR! Snabbt replikerade jag: “Ok, men då skippar vi denna sträcka, vi meddelar det till tävlingsledningen, dvs att vi har gett oss själva Short Course men att vi fortsätter köra på fast utom tävlan!”. Jag tittade på honom där han satt som en fågelunge och tittade upp på mig och innan han hann svara sa jag “Dåså, kom nu! Framåt!”.
Strax var vi ute på MTB-orientering i en riktigt häftig skog precis söder om Slottskogen i Göteborg. Bäckmörkt men med pannlampor och kartställ i högsta hugg betade vi av den ena kontrollen efter den andra. Jens betade nog av lite på sina tänder också för han var märkbart sammanbiten större delen av den cyklingen. Det blev en hel del putta eller bära cykel i backar och branter för att nå fram till kontrollerna. Inte lätt med ben som lämnat återbud för flera timmar sedan! Men han kämpade på vår kära Jens! Framåt! En sjukt märklig upplevelse var de enorma körer av grodor som bräkte i kanon runt sjöar och träsk vi passerade! Mitt i natten var det party i varenda vassrugg! Det var bokstavligen öronbedövande! Att så små lirare kan föra sånt oväsen var rätt häftigt!
Den första MTB-orienteringen gick ganska fort. Det var relativt kort mellan kontrollerna men på nästa delsträcka var det betydligt längre. Terrängen var också stökigare med mer backar och stenar så det gick långsammare. Efter ett par kontroller märkte jag återigen hur Jens började samla mod. Men innan han ens hann börja dilla om den där handduken så informerade jag snällt att vi inte hade kartor som även täckte in Race Center. Så även om vi skulle välja att bryta nu så visste vi inte vilket som var närmsta vägen tillbaka. För att få reda på det behövde vi ta oss till sista växlingsområdet eftersom de sista kartorna fanns där. Man kan fundera på hur mycket Jens hatade mig i det läget. Men oavsett så var det nog ingenting mot hur mycket hans ben hatade mig. Tur var nog att ingen av dem hade koll på kartorna och kunde se hur jädrans långt vi hade kvar för då hade det varit målfoto på vem av dem som hade strypt mig först!
Vi tuggade på! Redan kl 04:00 kom gryningen och där någonstans började jag räkna på ungefär hur långt tid det hela skulle ta. Långt blev resultatet och jag insåg att Jens verkliga gräns började närma sig. Jag hade ju ändå hjälpt honom skjuta på den typ 3 gånger! Så jag föreslog att vi skulle ta ett par kontroller till vilket skulle leda oss till en större väg. Väl där skulle vi skippa de sista kontrollerna och cykla direkt till sista växlingsområdet och madrasspaddlingen som var en delsträcka i sig och efter den skippa de sista två sträckorna för att cykla direkt till mål. Jag är rätt säker på att Jens inte helt förstod hela upplägget jag nyss presenterat men han uppfattade garanterat “cykla direkt till mål” så det blev en solklar deal! Men först hade vi lite mer oländig skog med bröte, grenar och fallna träd, att passera igenom släpandes på våra cyklar och för att komma från slutet av en väg till början på en annan. Vilket inte blev bättre av att jag gjorde några orienteringsmissar så att vi fick trampa mer träsk med värkande fötter i cykelskor. Något som kräver sin man och den mannen heter Jens! Plus att en kontroll var inne i en grotta som var så trång och full med stenblock huller om buller att det krävde vissa akrobatövningar för att ta sig igenom. Tänk limbo i kombination med klättring… Att ingen av deltagarna fastnade där inne är lite av ett under. Ordet “tröstlöst” dök nog upp i tankarna några gånger till innan vi äntligen kom ut på den större vägen. Framåt...mot madrasserna.
Att paddla madrass är något som förekommer titt som tätt på multisporttävlingar. Man har eller får en madrass med pump och pumpar upp madrassen. Sen ska man passera vatten på något sätt eller som i detta fall paddla en lätt fors i ett par hundra meter och sedan en å i 3km. Här vägrade Jens! Han tyckte nog att denna del av leken bara var knäpp. Rättelse! Han tyckte det var knäppast! Jag tyckte det var jätteroligt och var supertaggad på få paddla madrass i fors! Jag måste erkänna att min entusiasm för detta moment var helt obefogad! Men den fanns där så vad gör man! Jo, man kör solo! Jens fick vila sina fötter och jag pumpade madrass, satte på mig simpaddlar och hjälm för att sedan få instruktioner om vilka linjer och fåror jag skulle ta i forsen. Att försöka hålla reda på sånt efter 24 timmars tävlande är som att försöka förvara vatten i ett sugrör som man balanserar horisontellt. Det rinner oundvikligen ut i båda ändar! Så också denna information! Men iväg bar det! Framåt!
Forsdelen var ca 400m. Den gick fort och var kul. Sen var det typ 2,5km å kvar. 2,5km å med axlar som har paddlat 5,5 mil är inte 2,5km. Det är en evighet och lite till! Vid minst 4 tillfällen var jag helt övertygad om att jag hade paddlat förbi landstigningen och att jag istället var på väg ut mot Göteborgs skärgård! Hur fan skulle jag hitta hem därifrån! Minuter kändes som timmar! Men det vara bara att kämpa på med de mentala spökena och plötsligt dök bron upp som avslutade det hela. Sen var det bara att tömma madrassen på luft försöka rulla ihop åbäket och lubba tillbaka. Men i AR är inget tillrättalagt så några stigar tillbaka fanns inte. Det var antingen att lubba omväg på större vägar eller att försöka gena genom skog. Men inte vilken skog som helst utan skog med så mycket bröte, taggbuskar och nässlor som man möjligen kan få in i en skog. I mina försök att inte riva upp skinnet in till benen gick jag runt “naturen” där jag kunde. Det i sin tur fick mig att komma ur kurs utan att märka det och plötsligt stod jag ute på vägen lik förbannat! Så kom det sig att jag fick springa både skog och väg efter min madrasspaddling! Lyckans mig då! Men tillbaka kom jag med madrassen under armen, simpaddlarna nerkörda i brallorna och med hjälm. Kan tänka mig att en och annan bilist undrade vad fan det där var för ufo som kom joggandes längs vägen…. En multisportare såklart! Får man inte lära sig det i bilskolan nuförtiden!?
Äntligen bar det av mot mål! Handduken var kastad! På riktigt denna gång! Med Jens onda fötter och mina ben som såg ut som att en katt hade haft klösparty på dem rullade vi genom södra Göteborg mot Lindome och sen en gammal banvall som byggts om till cykelväg där vi fick se idylliska områden och fina hus längs idel strandlinje och vacker kust i sol och värme. Göteborg är fint!
Så mina vänner! Ni har nu följt oss genom vår resa i på WCAR som tog 26 timmar och 37 minuter. Därtill så var vi vakna före och efter tävlingen för att förbereda eller lasta kajaker och lasta cyklar eftersom det inte gör sig självt. Så med 33 timmar utan sömn fick vi vila lite innan det var dags att i skift börja köra hemåt mot Stockholm.
Relive 'Speed Sightseeing av Göteborg! Total tid 26h37min!'
Men, för att återkoppla till den inledande fascinationen över den inbyggda förmåga vi alla besitter men som sällan eller aldrig tar oss för att utforska. Försök att leva dig in i Jens situation. Du har ont, det är tungt, kroppen är inte med och den svarar inte. Du tänker, känner efter, funderar och efter 10 timmar kommer du fram till och bestämmer dig för att du nu har nått din gräns och vill avsluta och ge upp. Tänk dig att en lättnadens suck inträder när du landar i det beslutet. Frid!
Tänk sen att någon pushar dig att fortsätta. Inte i en timme till. Inte heller i ett par timmar utan i 16 timmar till! 16 timmar konstant rörelser och framåtanda efter det att du egentligen hade bestämt dig för att sätta dig ner och bara vara utan att röra en fena. Det är vad Jens gjorde! En fantastisk prestation! När han bestämde och var helt övertygad om att han nått sin gräns så var han alltså bara på ca 40% (10 av 26h) av vad som var möjligt den dagen. Vår förmåga är nästan alltid mycket högre än vad vi tror. Tänk om du kunde plocka fram den förmågan, den kraften och den uthålligheten när som helst. Tänk vad du skulle kunna åstadkomma då! Det är det som är Adventure Racing! Välkommen i klubben Jens!
Jens och jag var inte ensamma om att hitta på lite egna Short Course. Det var ett lag till som gjorde liknande och det är också detta som gör sporten så härlig! Det är så mycket konstigt, knas och saker som kan gå fel att det blir ett stor äventyr oavsett hur man gör banan och det finns så otroligt mycket man lär om sig själv, laganda och positivt tänkande!
Stort tack till Martin Rådbo för ett härligt arrangemang! Hoppas det blir många fler WCAR!
Vill även rikta ett särskilt tack till Jörgen Kard på Kajaksidan för att vi fick låna hans kajaker!
Lev väl
Allan
P.S. Förra året körde vi i Fortsätt Adventure Team en 75h AR i Tjeckien. Den tävlingsrapporten håller jag fortfarande på att skriva. Men det hände så mycket på den tävlingen att det tar tid att få ner. Men om du tyckte om att läsa detta så kommer det mer ganska snart! Håll ut!
