Åre Extreme Challenge – Race Report från en newbie

Min riktiga debut i multisport sammanhang gjorde jag i september förra året när en träningskompis parade ihop mig med Allan som sökte partner till Stockholmstävlingen STAR. Jag hade då varit nyfiken på multisport i nästan ett år, gjort ett halvdant försök att sätta igång men anmälde mig i samma veva till ett triathlon istället, och då tröskeln för multisport kändes ganska stor byttes fokus ut. Tills det alltså uppstod en möjlighet för att åka bananskal in i multisportvärlden…

Jag var inte sen med att tacka ja. Vi anmälde oss till STAR. Allan tog mig under sina vingar och hade några veckor på sig att introducera mig till vad multisport handlar om. Han satte mig i en tillräckligt stabil surfski, plåstrade om mina blödande sår i skogen efter vurporna på mountainbiken, litade på att jag redan kunde springa och lovade att ta hand om orienteringen (thank god!) STAR genomfördes med ett väl godkänt resultat och med en lycklighetskänsla jag inte känt för någon annan sport tidigare. Ute på banan under tävlingen stötte vi på Anders med partner som förlorat kartan i träsket och som får haka på oss tills nästa växling. Det vi inte vet då är att det blir starten på en ny vänskap och fröet till Fortsätt Adventure Team´s bildande. Som ett extra tecken på multisportkartan visade det sig att jag vann en startplats till Åre Extreme Challenge SOLO via min anmälan till STAR så behövde aldrig fundera på vad det var jag skulle syssla med framöver…

I mål på STAR

Snabbspolat så har första året som multisportare ihop med Allan, Anders och resten av Stockholm Multisportgänget, som jag snabbt blev introducerad till erbjudit många roliga äventyr och tävlingar som gett mig värdefull erfarenhet. Jag har älskat att vara nybörjare eftersom det känns som allt blir så mer tydligt och minnesvärt när man gör saker de första gångerna och kurvan för inlärning är ganska snabb och rewarding. Minns tex tydligt känslan i mina första mountainbiketurer. Sjukt läskiga och adrenalinfyllda med varje rot och sten som ett ”bära eller brista-moment” att ta sig över. Fortfarande adrenalinfyllt men stenarna har blivit lite mindre och modet och kontrollen större.

Med Åre Extreme Challenge för dörren, åkte vi upp ett gäng till Åre redan till midsommar för få chansen att känna lite på banan och samtidigt frossa i jordgubbar och dansa runt midsommarpojke i fjällmiljö.

Midsommarlunch med Försvarsmakten och små grodorna på multisportvis.

Förutom på midsommarafton då solen tittade fram lite, var veckan innan race blöt och blåsig och tävlingen såg ut att kunna bli en riktigt utmanande historia.

Se rek-filmen här: 

Ungefär samtidigt som resten av multisportarna som ska köra loppet anländer onsdag kväll slår vädret om och det blir 20 grader och sol, Både lättad och lite besviken (mest lättad) får vi dock beskedet att forsen ställs in på grund av för höga vattennivåer. Erfar dock tidigare under veckan att även sjön kan bli en ordentlig utmaning när det blåser och fick möjligheten att testa vattentemperaturen, öva reentry och sporten ”simma med surfski” i 17 m/s vågor.

Dagarna går snabbt och Åre fylls upp med multisportare. Träningen är redan gjord så blir mest glass och sista utrustningsfix. Tycker jag har större kontroll än vanligt, men har samtidigt fått god hjälp med planeringen av utrusning i TA genom 100 frågor till mina stackars multisport kompisar. Allan, min trygghet i multisportdjungeln, har dragit till Italien och lämnat mig ”ensam” i det här.

Dagen innan tävlingsdagen, ungefär 5 min innan vi ska åka bort och lämna cyklar i TA får jag hjälp med att justera växlar på cykeln och inser samtidigt att mitt däck egentligen inte är tillräckligt utpumpat. Däcket har fastnat under fälgen och inte ”ploppat” som jag har lärt mig under en mek-kurs att det ska… Däcket pumpas, det ploppar fortfarande inte, däcket pumpas upp ytterligare. Känner på däcket och tycker det känns nära sprickgränsen och säger - Stopp! Men innan sista pumptagen hunnit tagits. BOOM! Jävlar, Däcket exploderar och jag hinner tänka tusen tankar där de flesta inkluderar nån form av ”helvete”. Men situationen räddas upp med en ny slang, lånad extra slang och något sena är vi på väg till växlingsplatsen och hinner tillbaks i precis lagom tid till racemötet. Phew.

Morgonen på racedagen känner jag mig lugn utan nervositet, men blir ändå lite stressigt när vi ska dra oss till startplatsen. Hinner nästan glömma min paddel och mer definitivt min GPS klocka. Vilket jag märker först strax innan start, men vilket känns trots allt ganska skönt. Jag har inte satt någon förväntning alls på mig inför det här loppet, utan sagt att det får gå som det går och därmed bestämmer jag mig att det får återspegla vikten av klocka i det här fallet.

Det är varmt, solen skiner, det blåser inte alls särskilt mycket, starten går och vi paddlar iväg! Det här med båt är alltid klurigt och har varit det största orosmolnet på ÅEC-himlen. I forsen vill man inte ha helt ny kajak, men fortfarande en tillräckligt snabb för att paddla på i sjön och tillräckligt lätt för att kunna bära i lyften. Lyckligtvis får jag låna en gammal trotjänare till surfski som jag limmar ihop lite hål på dagarna innan race (på egen hand!) och så blir det som sagt ingen fors att oroa sig för, även om det hade varit kul. (ett annat år). Det blåser som sagt inte särskilt mycket men det kommer ändå lite då och då oberäkneliga vågor som gör att några går runt. Paddlingen för egen del tuffar på, totalt 18 km i först en loop åt ena hållet med ca 400 meters lyft mellan två stränder. Därefter bort åt andra hållet, till första forsen och vända strax innan för att paddla tillbaks hela vägen igen. Det kändes som om jag låg sist på hela paddlingen, har fortfarande inte lärt mig ligga på ”våg” och körde min egna linje för det mesta. kändes segt och lite långtråkigt, men sista kilometrarna in till mål började det blåsa upp med rejäl motvind, allt för att göra det hela lite mer spännande. Upp med surfskin på stranden, springa 200 meter åt ”fel håll” och lägga av kajaken, sen tillbaks till första växlingen. Där får jag bonushjälp av Sue med att tråckla av och på racebib, och få hjälp att tänka och komma ihåg vad det är jag ska göra där i växlingen. Tid 2.13 inklusive växling och 1,5 km löpning när jag klockar ut och bockar av paddlingen för att bege mig mot toppen av Skutan. Det här känns som min bästa gren! Jag är stark uppför och framför mig vet jag att jag har Linnea som jag racade jämnstarkt med sida mot sida på Race for Heroes för några veckor sen, strax framför. Jag beslutar mig för en ganska offensiv satsning i backen och flåsar mig förbi. Ganska snart kommer jag även ikapp Lina. Lina som jag bott ihop med hela veckan och som har legat sjuk och utslagen fram tills dagen före tävling. Hon är starkare än mig alla dagar i veckan så det gör ont i mig, och känns orättvist när jag smiter förbi. Hennes kropp svarar inte och jag försöker tafatt med några peppande ord. Klättrar vidare upp mot toppen och påminner mig om att vända mig om då och då. Jag hoppas alla löpare gjorde det vid nåt tillfälle för att förstå vad som pågick där bakom ryggen. Breathtaking!

Remember to watch your back.

Om uppför är min bästa gren är utför min sämsta. Och så illa är det, väl uppe på toppen efter 1000 klättrade höjdmeter ska man ner också. Stappel, stappel nerför sylvassa stenar, hoppar och landar tungt bland klippblocken och det tar ett tag innan det planar ut lite och det faktiskt, för första gången i loppet känns som man kan springa lite ”på riktigt”. Över snöfältet går det undan, sen kommer man ut på kladdiga myrar med enormt vacker inramning med bäckar och gröna träd innan man når fram till grusvägen. Här skulle man kunna tro att löpningen snart är över. Men det stämmer inte alls. Grusvägen är lång! Den lutar lite svagt nedför fortsatt, så det går fort här, springer säkert om 7-8 killar på den här sträckan. Kanske just för att jag tror att det är sista spurten till växling. Om, och om, igen. I växlingen får jag ny bonushjälp av Marie. Av med racebib, av med löpskor, på med cykelskor, byta camelbackrygga, äta lite, på med racebib, på med hjälm och solbrillor och iväg. Shoff, shoff. Inga konstigheter. 2.19 har löpningen och växling nr. 2 tagit. Börjar räkna på tiden efter slängt en kort blick på på min telefon i TA, och inser att jag borde ha knappt 2,5 timme för att klara 7 timmars gränsen. Tufft men inte orimligt. Där och då blir det målbilden och jag plöjer mig fram genom geggiga myrer, krampkäningar när benen fastnar vid knäna i lera, sjukt sega uppförsbackar både i skog och på grusväg. Det är ingen återhämtning på cykeln nånstans. Men jag vet att belöningen kommer komma så småningom. Getrappet. Dem avslutande downhillbanan jag övat på en hel del under veckan. Jag älskar den! Men först ska man ta sig upp för ytterligare tunga uppförsbackar, över en kul kohage (när den nu var torr) lite på skrå innan man kommer fram till sista grande-finale mastodontbacken, som innehåller 4 uppförbackar i en enda lång stigning. Jag har preppat med turbo-energigels som enligt instruktion skulle tas ” i sista backen”. Jag trycker i mig den strax innan och trampar på. Vet att det är sista jobbiga jag gör. Får kommentaren i backen att ”med den där farten plockar du 4 placeringar till innan du är uppe!” Har inte sett till några andra tävlanden framför mig på alls på länge. Men det funkar grymt som sporre till att hålla mig cyklandes hela vägen upp, förbi de osynliga konkurrenterna. Väl uppe tar jag ett återhämtningsandetag och sätter fart nerför downhill banan. Jag har kontroll och njuter. Glädjeleende upp till öronen. Upplever att det går snabbt. Men det kanske är i relation till den tidigare farten jag haft uppför. Oklart. Här är enda gången jag faktiskt saknar min GPS klocka för att kunna jämföra mina tidigare resultat nerför backen via Stravasegment-funktionen. Nyfiken som man är...

Sista biten när man kommit ner på asfalt med en kort sträcka upp (ja, vem hade på riktigt trott att backarna skulle vara helt slut?!) mot målgången på Åre Torg, hör man festen som väntar på långt håll. Solen är där, massa folk, svettiga kramar, nya-zeeländsk öl, krampattacker i de allra elakaste former, besvikelser, lättnader, köttsår, leriga cyklar och smutsiga kroppar.

Men mest av allt bara så himla mycket härlig glädje, och det känns som ett stående event i kalendern för denna helg har skapats för lång tid framöver, då oavsett om det handlar om att putsa på sin egen tid eller bara det som det egentligen handlar om, gemenskapen, utmaningen & den sagolika miljön.

Stort tack alla för en fantastisk tävling och trevligt sällskap under veckan! Oslagbart!

Och just det. Tiden blev 6.54.59 och en 7:e placering i SOLO klassen. Galet! Kan jag, kan alla, så se till att häng med nästa år - det blir skoj! :)