Den vilda jakten på Skogspingvinen
(eller Ett 42 timmar AR från en rookies perspektiv)
Jag har alltid älskat äventyr och friluftsliv. Ofta misstas det för tävlingsinstinkt eller att jag på ett galet sätt vill pressa gränser. Men det handlar väldigt lite om det och väldigt mycket om det faktum att så få av oss så sällan utsätter oss för saker som är lite obekväma. Vi kliver omkring där på våra upptrampade stigar och ägnar oss åt det som känns hemtamt, tryggt och lätt. Men det är ju när vi flyttar oss utanför bekvämlighetszonen som det händer grejer. När vi skalar av alla lager och ägnar oss åt saker som känns. Saker vi kanske egentligen inte vågar men gör ändå. Jag älskar liksom den där avskalade känslan när allt är enkelt och bara handlar om att ta sig framåt och helst hålla sig någorlunda torr och hyfsat mätt. Så det är kanske inte så konstigt att jag länge sneglat på AR. Men det har liksom känns oövervinnerligt. Hitta ett lag. Alla prylar och logistik. Det faktum att jag inte har erfarenhet av så mycket annat än att springa hyfsat långt.
Ibland är livet dock en Trisslott. Plötsligt händer det! En kväll i slutet på mars kom en fråga från Anders: ”Vill du köra NIAR Ragnarök med Allan och två rookies?” Snabb Googling på vad en ”NIAR” är visade att det ville jag ju. Men gav ändå mig själv 24 timmar till att tänka på saken. Ganska exakt 24 timmar senare blev svaret ”Äh – vem försöker jag lura, klart jag ska köra AR”.
Sen startade en ganska brant inlärningskurva och jag lärde mig sjukt mycket om prylar jag inte visste fanns men som tydligen var livsnödvändiga. Redan här blir man lite kär i multisporten i allmänhet och AR i synnerhet. Maken till inbjudande fina människor som bjussat på kunskap, tips och pepp får man leta länge efter! På träningar må man vara sist jämt men man det är helt oviktigt och man känner sig som en del i gänget från dag ett. Väldigt välkomnande människor!
Så kommer då den där torsdagen i maj då det är dags att checka in på Downtown Camper och börja äventyret. Äventyrligt blir det redan första kvällen. Det första som händer är punka på ett cykeldäck och att hotellet står utan ström 1,5 timme. För den som nu tror att jag kan pumpa ett däck så att strömmen går på ett helt hotell – så är inte fallet. Annars är ju det en superkraft man gärna haft men händelserna är av varandra helt oberoende. Och tur är väl det, för jag gissar att deltagaren som fastnade i hissen 1,5 timme inte varit helt nöjd annars. Det var bara att hänga på låset på Cykloteket fredag morgon och fixa nytt däck. I hotellrummet råder småstressig stämning. Har alla prylar kommit med? Hur många kalorier ska med på respektive sträcka? Alfred mumlar om och om igen ”så mycket grejer, så mycket grejer, så mycket grejer….” han verkar också ha en jacka för allt. Typ 3-4st...hur många jackor kan man ha på sig under 44h (maxtiden) egentligen? Alfred framstår som en Houdini som ska byta kläder var 5e min!
Cyklarna ska meckas ner. Timmy har valt en väska som ser ut att rymma en trehjuling. Max. Resterande lagmedlemmar har något man skulle kunna bo i om det knep. Han säger dock lugnande ”jag är rätt bra på att mecka” medan lagledaren mumlar något om ”bågfil….”. Ja, ja – cyklarna hamnar där dom ska. Inser i sista stund att det är bra att komma ihåg att plocka i sadeln. Kan bli rätt obekvämt annars i 15 mil. Klockan 14 är det dags för ”lock down”. Nu bryts kontakten med omvärlden och mobilerna stuvas undan för att vi inte ska kunna ta någon hjälp utifrån. Nu börjar AR livet på riktigt. Nu går det inte att ändra på något mer i lådorna. Nu är det som det är. Nu får vi göra det bästa av det vi har. Och lita på att det mesta löser sig med en överlevnadsfilt och silvertejp. Kartorna delas ut. 14 i antalet. Olika skalor. Ibland mycket info. Ibland på tok för lite. Lagledaren gör en heroisk insats med att rita ut lämpliga vägval för att underlätta navigeringen. Man har ju hört att man hela tiden ska bidra till laget så jag funderar febrilt på vad jag kan bidra med här egentligen. När jag inte kommer på något kommer jag i alla fall på att jag hört att det är viktigt att kommunicera så jag säger ”Vad kan man hjälpa till med, när man inte kan hjälpa till med något?” Lagledaren lyfter långsamt på huvudet och jag känner hur han tänker att dom här 42 timmarna kommer att bli de längsta i hans liv. Han drar en djup suck och svarar ”Ehhh… man kan vara tyst?” Okej, jag fattar. ”Ur vägen”, jag hjälper bäst till genom att hålla mig ur vägen.
Klockan 18.00 går bussen till Östhammar. Vi bjussas på BBQ vilket ju känns som en toppen idé. Iaf om det är 20 grader och sol. Nu var det 10 grader och regn och starten av ett AR intresserade inte Östhammarborna nämnvärt. Ett tiotal mycket hängivna supportrar huttrar och hejar vid starten. Kanske ett och annat fredagsfyllo som noterar märkliga aktiviteter vid hamnen medan de korkar upp en öl till.
Klockan 22.00 bär det äntligen iväg. Vi startar med en svettig stadsorientering som fortsätter in i skogen för en 50 km lång fotsträcka. Över stock och sten och in i en och annan kohage. Vi lär oss att det finns många sätt att ta sig över elstängsel. Alla är inte lika framgångsrika. Allt rullar på till kontroll 7. Där tar det lite stopp. Kartan är liksom ganska tom. Vi irrar runt i skogen rätt länge innan vi hittar kontrollen. Återigen inser man att det är bäst att vara bra på att hålla sig ”Ur vägen” och låta navigatören göra sitt jobb. Det är någonstans här vi första gången skymtar skogspingvinen! Ett sällsynt djur som inte så många sett. Lever företrädesvis under trädbumlingar. Utrotningshotad på grund av bristen på bra dito. Äter gärna snabba kolhydrater. Inte särskilt argsint men heller inte särskilt sällskaplig. Lägger färgglada ägg. Ett djur att räkna med när man behöver skingra tankarna helt enkelt.
Vi pinnar på, efter si så där 3,5 mil börjar vi ana att banläggaren älskar kalhyggen. Och att tvinga ut deltagarna på vandringsleder som stängts på grund av Alfrida som dragit fram med obegränsat antal nedfallna träd till följd. Ett enormt plockipinn i lämplig storlek för en normalvuxen jätte. Men vi är fortsatt vid gott mod. Timmy konstaterar glatt att ”Vi har ju ändå inte cyklarna med oss”. En kommentar han skulle få äta upp många timmar och många nedfallna träd senare då vi fick göra exakt, jag menar verkligen exakt, samma sak MED cyklar! Man kan tro att detta var resultatet av dålig banrek men så är det inte. Konceptet har ett namn inom multisport: Bike’n’Hike! Vi konstaterar även ”Att det kunde ju ändå varit värre”, detta tills lagledaren kommunicerar att han är bajsnödig mitt i plockepinnet. Ja, då kan det nog inte bli värre.
Lördag förmiddag kommer vi så till Dannemora gruva. Det har gått långt när man skådar ett torn, 70m högt, vindpinat med lite småregn som vi ska repellera nedför och vi känner enorm lycka att få kasta oss ut över kanten där uppe bara för att få slippa vandra! Men så är det för nu hägrar multisportarens våta dröm. Vi ska få byta gren. Vi ska få torra strumpor. Vi ska få dricka vaniljsås direkt ur förpackningen (= all mat som man vill äta efter 10h vandrande är bra mat så man testar allt). Först repellering som sagt. 70 meter är rätt högt. Men kul!
Vi bygger ihop cyklarna. Jag konstaterar att mina cykelbyxor gått och gömt sig och försöker på ett hyfsat civiliserat sätt stryka på obscena mängder sportslick (fet kräm för att minska risken för skavsår) på intima ställen som redan lider av skavsår. Vi ger oss iväg mot traversering. Tänk så roligt dom måste haft när dom la banan och kom på att ”Vi kan låta dom dra cyklarna 150 meter över ett 250 meter djupt gruvhål, ja så gör vi”. Men okej, kul var det om än lite läskigt. Killen som säkrar tröstar med att det kommer att vara över fort om man skulle ramla ner, och att man kan passa på att plocka sin egen gravsten på vägen ner. Perfekt!
Nu är det dags att ge sig iväg ner i gruvan. Till saken hör att jag lider av klaustrofobi. Undviker tunnelbanan, hatar att åka hiss etc. Cykla 3km in och 400m meter ner i ett gruvhål känns liksom inte som min favorit aktivitet. Helt oavsett hur mycket vaniljsås och köttbullar jag proppat i mig! Men det skulle visa sig att det finns en sak som är jobbigare än att cykla ner i gruvhål. Och det är att cykla upp ur gruvhål. Särskilt när man ska göra det upprepade gånger. Här fick jag uppleva mjölksyra på en helt ny nivå. Nämligen på nivån när benen bara slutar funka i uppförsbacke och man helt enkelt bara lägger sig ner. Med cykel och allt. Nåväl, vi kom ut, jag överlevde och jag så sjukt nöjd.
Leken i Dannemora är över och vi ger oss ut på den 16 mil långa MTB sträckan. Och just det sa jag att banläggaren älskar nedfallna träd? Väldigt lite bike, sjukt jävla mycket hike! Vad är det för fel på den där banläggaren! Vilka traumatiska upplevelser var det han hade under uppväxten!? Funderade starkt på att starta en insamling ”vakna alla multisportare” för att kunna skicka honom till en psykolog! Laget lite uppgivet. Lagledaren outtröttlig. Någonstans här inträder den stora tröttheten för mig. Jag får erfara att det går utmärkt att somna på cykel. I nedförsbacke. Inte särskilt produktivt konstaterar vi och unnar oss en sovstund! Men var? Lagledaren säger: här! Vi säger: var? Lagledaren säger: där vi står.... Så vi släpper bara cyklarna och lägger oss raklånga i solen mitt på grusvägen med grova stenar som madrass. Skönaste sovstunden i mitt liv, släng er i väggen alla 5 stjärniga hotell! Upp och iväg, nästan som ny. Tills det är dags för nästa kalhygge. Och mygg. En jävla massa mygg. Oklart hur länge vi knallar runt i spenaten här men skulle gissa på 4 timmar i runda slängar. Med tanke på att det inte ser ut som någon varit här innan oss anar man också den lite demotiverande tanken på att det nog finns en annan väg. En som inte innebär att man måste bära cykeln över fullt så många träd. En väg fri från Alfrida. Någonstans här halar Alfred fram en myggsprej med orden ”Jag blir så lätt myggbiten”. Ja det tror fan det när myggorna är fler än barren på granarna. Lagledaren känner att han måste ta ansvar. Bekvämligheten måste ge vika. Laget måste göra skäl för sitt namn: ”Framåt!” Helst innan Alfred halar fram en campingstol och ett fotbad ur den välpackade ryggsäcken.
Ja, ja vi kommer ut tillslut och belönas med en ganska lång sträcka på väg. Tills det börjar regna. På ett sjukt sätt. Laget trånar efter ett besök på en bensinstation men lagledaren är obeveklig. Kontrollen ska tas först! Här har banläggaren skojat till det igen och placerat kontrollen på en ö. Ingen är särskilt sugen på att bada så vi bestämmer oss för att balansera på ett nedfallet träd. Här tänker man att mina 15 år som hyfsat duktig konståkare ska komma väl till pass. Men nej. Eller ja. Ca 24 timmar konstant rörelse, skavsår i grenen, kalla fötter å allt annat skit vi lyckats bygga upp tills dess har en utjämnande effekt på de där 15 åren... undertecknad halkar och på vägen ner, ca2m, mot det ofrivilliga badet får jag syn på en annan trästock som jag i ett svagt ögonblick får för mig att ”den där rackarn ska minsann få känna på min bästa hokeytackling”: KADOUNK! Det hela framstod som en brilliant idé den sekuden jag föll men revbensbrottet som följde fanns inte alls med i planen och hjälpte på inget sätt resten av resan: skumpig cykling, bära cyklar, paddla eller traversera! Alltid kul med minnen från äventyr!
Efter badet inser dock även lagledaren att det är läge för en paus. Någonstans vid 23.00 snåret glider det in 4 tveksamma figurer med stirrig blick på Circle K. En går runt barfota och ställer sig vid en disk för under den surrar en fläkt som blåser varma sommarvindar över hans fötter! Lycka! Någon har svårt med minnet vilket resulterar i att han handlar 8 gånger istället för 1 och det tillverkas strumpor av buffar och plastpåsar efterom det är slut på torra grejer att byta till. Låt oss anta att personalen vara glada när vi gick! Även om vi måste lämnat efter oss en hel del skog på golvet samt en doft och som kanske hänger kvar än. Vi cyklar vidare. Kombinationen mörker, regn och hala klippor för oss fram till ytterligare ett parti av mer Bike’n’Hike. Lagledaren ger oss en riktning och drar i förväg för att...bajsa. Igen! Hur är det möjligt!? Han äter ju typ bara äpplen medan vi trycker i oss godis, nötter, bars, mjukkonserver, kakor å massa annat! Men vi bajsar inte! Skogspingvinen dyker upp igen. Det är just vid sådana här tillfällen skogspingviner har för vana att vanka fram genom skogen och göra oss sällskap!
Här inser lagledaren att det är läge att korta av banan eller short coursa oss själva som man tydligen säger på AR språk. Det finns en cut off tid vi närmar oss. Normalt så pratar man inte om sådant för det är demoraliserande och blir lätt att man ger upp. Men tiden, den stökiga bana och de tre trasdockorna framför lagledaren får honom att föreslå att short coursa oss på cyklingen för att hinna med de andra momenten. Alltså vi ska ta oss snabbaste vägen till Bålsta för att komma ut på paddlingen innan klockan slår 07.00 söndag morgon. Diskussionen som uppstår i laget är livlig! Eller dvs den är så livlig som ett kort enhetligt och entonigt ”JA” nu kan vara! Iväg bär det! Nu är det Timmys tur att vara trött och sömnig på cykeln så det blir 30 minuter på kall asfalt i en busskur, tätt hopkrupna under en överlevnadsfilt. Rätt mysigt ändå! Sen, upp och iväg. 3 mil till Bålsta. Den outröttlige lagkaptenen bjussar på välbehövlig snoddning. Vi jublar när vi kommer in i Bålsta. Aktivitetsbyte hägrar igen. Men det var visst typ en mil kvar till TA. En seg sådan. Skogspingvinen flyger förbi på jakt efter lämpliga trädbumlingar. Väl i TA inträder zombiestatidet. Jag står helt enkelt vid min bike box och stirrar ut över vattnet utan att helt fatta vem jag är eller vad jag gör där. Det går allt annat än framåt. Den tomma blicken! Den obefintliga beslutsförmågan! Obefintligt är milt i sammanhanget! Detta tills lagledaren lägger en vänlig men bestämd han på min axel och säger ”Kanske läge att packa cykel nu va?”. Okej, packa cykel. Hittar för övrigt mina cykelbyxor. Sådär 15 blåsor i röven senare. Kan knappt vänta på att få börja paddla. Inser ju att röven kommer att domna bort då. Känns som en befriande tanke. Nu får vi veta att vi ska paddla direkt till TA3 då den ursprungliga rutten tagit övriga lag över 10 timmar. Vi ska heller inte ta med oss grejer för swimrun. Vi paddlar iväg. Lyckligt ovetande om att vi packat ner GPS trackern i packluckan och att tävlingsledningen rätt länge skulle få klia sig i huvudet över var vi höll hus.
Paddelsträckan på 6 timmar får nog ändå priset som den mest surrealistiska delen av hela tävlingen. Redan när vi ger oss iväg inser vi att hålla oss vakna kommer att bli en stor utmaning. Vi testar olika metoder. Skrika till varandra. Byta ut delar av filmnamn till bajs. Sjunger för full hals. Hallucinerar om tomtar och troll. Reder ut alla möjliga och omöjliga relationsproblem. Eller skrik-sjunga Do Re Mi Fa So Lo....så skränigt så att varje mås som hör det blir lätt avundsjuk på våra stämmor! Vid något tillfälle håller lagledaren (som jag paddlar med) en lång utläggning om kläder - baslager och mellanlager och hur man lägger dessa i burkar(?). Jag lyssnar intensivt! Utan att fatta ett smack! Han pratar, sover och paddlar på...samtidigt! Imponerande! Men det hjälper inte min förståelse av vad han babblar om! Tills hans undermedvetna verkar ställa sig frågan ”Vem är det jag pratar med egentligen?” varpå han säger ”Nämen, är du här. Sa jag precis något till dig?” Var jag inte förvirrad förut så blev jag det nu, vi hade ju liksom delat kajak de senaste 4 timmarna vilket borde göra frågan om huruvida jag var där eller ej överflödig. Ja, ja inga hallucinationer i världen hjälper, vi somnar helt sonika med jämna mellanrum men paddlar på något outgrundligt sätt vidare ändå. Självfallet i ett aldrig sinande AR regn. Det rinner bokstavligt talat vatten överallt. Vi värderar att kissa i kajaken för att få upp värmen men inser att det är en kortsiktig lösning. Ankommer Vinterviken stelfrusna där funktionärerna tar emot oss med ett överraskat: ”Är ni här!?” (de visste ju inte eftersom vår GPS sa att vi låg stilla ute på någon fjärd...iofs kunde man önskat att de då hade skickat ut sjöräddningen men icke...man väntar på AR folk så länge man kan...med all rätt för vi kom ju fram). Men frågan ”Är ni här?” får en ändå att haja till och vi tänker ”Är vi här? Eller är vi någon annanstans? Var är här? Är vi där men drömmer att vi är här? Hoppas fan vi är här för vi orkar inte göra den där jävla paddlingen en gång till!”
Det regnar! Haglar till och med! Alfred och Timmy håller på att hacka ur emaljen i tänderna. De skakar så mycket att långt gångna Parkinson patienter ser ut som om de har full kontroll! Försök knäppa ett spänne eller en jacka då... Lagledaren får rycka in! Packar ihop grejer, instruerar att ta på sig silverfiltar och sen iväg för att få upp värmen! Helst innan Alfred gör detta till ytterligare en camping-zoon där han redan står och försöker byta om! Chop chop! Iväg kamrater!
Här har det uppstått någon form av missförstånd. Vi skulle visst inte alls paddlat till TA3. Vi kunde visst få köra swimrun. Men prylarna är ju på TA2. Lagledaren överväger att föreslå att vi ska paddla tillbaka och hämta prylarna men inser att livet är honom för kärt. Vi får välja mellan att paddla tillbaka till stan eller springa till målet på Downtown Camper. Valet är rätt enkelt, ingen är skitsugen på att paddla. Egentligen är vi inte så sugna på att springa heller men lagledaren peppar på. Framme på Downtown Camper blir det en avslutande travers från ett hustak till ett annat. Någonstans här mitt på repet bestämmer sig adrenalinet för att ta slut och revbenenshelvetet börjar göra riktigt ont. Just där 35 meter upp i luften, mellan två byggnader, med brutet revben undrar jag stilla ”hur fan jag hamnade här!?”.
Sen tänker jag på Anders. Och lite på att jag vill slå honom. Äh, jag kan erkänna...jag tänker på att slå honom rätt mycket! Känns fint att strax därefter få fast mark under fötterna. Säkerhetskillen som stått där sedan tidig morgon och tagit emot det ena tuffa laget efter det andra känns rätt trött på den mesiga kvinnan som inte klarar att få loss karbinen själv. Detta tills lagledaren säger ”Men det finns bara en som tagit sig över med brutet revben”. Då stelnar han till vänder sig om och säger ”Will you marry me?” I mitt euforiska ”Jag har precis fixat ett AR” tillstånd är jag nära att säga ja. 42 timmars äventyr är slut. Bara att ta sig till baren och ölen vi pratat om i 40 timmar utan att passera gå!
Så hur summerar vi det här egentligen? Upplevelserna är förstås störst på insidan – det där som inte går att fånga i en osammanhängande race report skriven över ett glas rött. Men en sak är säker, jag fick skala av på precis det där sättet som jag älskar och det må ha varit mitt första men absolut inte sista AR! Och så är väl ett tack på sin plats! Tack Anders för att du fick mig att upptäcka multisport, för att du petade in mig i laget och för att du är en aldrig sinande källa till pepp och inspiration. Tack Alfred som valde att tävla med mig trots att du måste tvekat första gången du såg mig på en mountainbike och jag var sist redan innan vi hunnit 20 meter in i skogen. Tack Timmy som kom in i laget sist men hann tillföra så mycket, utan dig hade jag kanske varit kvar i Dannemora gruva. Tack Allan, du är världens grymmaste lagledare och alla borde få göra sitt första AR med dig!
