BAMM 2021
Drygt två maratonlopp i fjäll där man i lag om två bär all sin mat och annan nödvändig utrustning - det är Björkliden Arctic Mountain Maraton. Vem tackar nej när det vankas höjdmeter, blodsmak, stela ben och tappade tånaglar. Ja, ingen i Fortsätt Adventure Team i alla fall!
Inte mindre än tre lag fick vi ihop till BAMM 2021 - Allan med inhopparen Ingemar i 50k klassen, Timmy & Tomas i 70k herr och undertecknad med lagets bergslöpningsexpert Anders i 70k mix. Från början var det tänkt som ett genrep inför ITERA (5 dagar Adventure Race i Skottland) som skulle gått av stapeln om en vecka. ITERA är framflyttat till 2022 och det är väl lika bra det eftersom våra ben är ganska inställda dom också. Ett bergsmaraton kräver sitt skulle det visa sig.
Vi anländer Kiruna glada i hågen på torsdagen och slår ihjäl några timmar på det kinesiska vattenhålet ”Glada Anka” - ett ställe du inte får missa nästa gång du är i krokarna. Inte för att ”ät så mycket du vill buffén” är att hurra för men för att dom tagit över Pinchos gamla lokaler på ett ytterst tveksamt sätt och för att du får lyssna till Evert Taubes ”kinesiska muren” medan du uträttar dina behov.
Väl framme i Riksgränsen (efter en resa med lokalbuss som var en upplevelse i sig efter att busschaffören deklarerat att han var full, bussen snodd och att han saknade körkort) intas obligatorisk pastabuffét och utrustning mäts och vägs på ett för en utomstående möjligen lite hysteriskt vis. Liggunderlag klipps ner. Tandborstar bryts av. Toalettpapper bortprioriteras. Vi väger slutgiltigen in på
8,2 kg för laget med all obligatorisk utrustning så som tält, sovsäckar, kök, mat för två dygn och kläder. Lite av en bedrift och något som varit omöjligt utan lagets lättviktskung Anders.
Efter en god natts sömn är det så dags. Kartorna delas ut lagom till frukost och vi konstaterar att det finns lite att bita i framförallt mellan kontroll 6 och 7 där vi kan välja mellan stup, glaciär eller vansinnigt lång omväg. Starten går klockan 09:00 och ett glatt gäng löpare ger sig iväg uppför skidbacken, en skidbacke som är svår att jämföra med träningsrundorna i Hammarbybacken. Hinner på vägen upp fundera över om jag verkligen är i form för att genomföra det här. Men lite sent att kasta i handduken liksom.
Fjällen visar sig från sin bästa sida, solen skiner och det är relativt lättlöpt. Anders spikar kontroll efter kontroll. För en icke orienteringskunnig känns det som svart magi. Men plötsligt är vi vid den där kontroll 6 och det är inte fullt så enkelt längre. Kartan visar stup mest överallt. Vi kollar ändå om vi inte ska springa enligt devisen ”ner kommer man alltid” men konstaterar att det är en dålig idé. Vi börjar ta oss runt eländet och hittar Timmy och Tomas på vägen. Dom har precis som vi konstaterat att det är väl brant om man vill komma ner med livet i behåll och har istället valt vägen över en glaciär som visade sig ha vissa håligheter som heller inte är optimala för livsglada individer. Tillsammans tar vi oss vidare. Det är synd att säga att det känns som en löpartävling i det här läget när vi hasar oss ner på rumpan och funderar på om mamma verkligen godkänt det här. Väl på andra sidan har det annonserats vandringsled. Låter enkelt tänker vi men det visar sig att det finns vandringsleder som går mer eller mindre lodrätt rakt upp. Hade vi inte mjölksyra innan får vi det nu. Här möter vi Maria och Gustav - dom har gått på vägvalet ”ner kommer man alltid” vilket resulterat i blodvite. Men dom är glada ändå och slår följe med oss in mot nattlägret. Nu ska vi bara ta oss ned till Trollsjön och längs en lättsprungen vandringsled. Men det här med lättsprunget är relativt i fjällen och tiden börjar rinna ifrån oss. Tror vi. Efter en halsbrytande nedfärd där någons höjdrädsla gjort sig till känna konstaterar vi att vi missat ”cut off” - det känns snopet. Vad krävs för att klara den här tävlingen egentligen? Men när vi kommer till lägret har man förlängt maxtiden med en timme på grund av tuff bana och plötsligt är vi inte bara med i tävligen, vi ligger 4:a - stor succé!
Vi slår upp världens bästa tält Nordisk Lofoten ULW. Ett tält som väger 500g men också mäter 120cm på bredaste stället och 55cm vid huvudändan. Det är tur att vi setts förut om man säger så. Under natten visar sig världens bästa tält vara inte fullt så bra när man valt tältpinnar små som tändstickor. Tältet välter upprepade gånger. Det tar sig också en tur på si så där tre meter nedför slänten. Något vi inser först på morgonen när vi vaknar av att våra fötter liksom kilats fast i fotänden som nu mäter typ 8cm. Vi vidhåller dock att Nordisk Lofoten ULW är världens bästa tält! Du somnar på ett ställe. Vaknar på ett annat. Spännande minst sagt.
Efter frukost är det dags för maraton på fjället. Igen. Till vår stora glädje får vi uppleva Trollsjön baklänges dvs. vi får ta oss upp samma något halsbrytande väg som vi kom ner. 500 höjdmeter direkt efter frukost är ingen personlig favorit men väl uppe bjuds det på fjällmagi. Lättlöpt och allmänt underbart i säkert en mil. Innan höjdmetrarna och de lösa stenarna är över oss igen. Vi är ett stort gäng som håller ihop och peppar varandra jag, Anders, Timmy, Tomas, Martin, Carin och Maria som kör vidare trots 6 stygn i handen och en lagkamrat som lämnar wo - respekt. Med ett par mil kvar till mål och efter en brutal stigning från Låktatjåkko fjällstation får Martin och Carin fart i benen och drar ifrån övriga.
Jag börjar känna målvittring, slarvar med energiintaget, börjar må illa och ja, det går inte fort att harva sig fram bland fjällbjörkar och myrar. Men plötsligt är den där. Sista skidbacken vi ska besegra innan mål. Vi springer in med 15 minuters marginal till maxtid vilket ger oss en bronspeng. Det kanske säger något om den här tävlingen. Den är hård. Lämnar inga utrymmen för misstag. Fem tjejer kom i mål i 70k klassen och jag är banne mig riktigt stolt över att vara en av dom. Och ödmjukt tacksam för att kroppen så snällt hänger med på alla tokigheter jag utsätter den för. 70k är förresten inte 70k heller eftersom det är fågelvägen - vi klockade in på 94k och 5500 höjdmeter. Och just det vi vann också. När vi fick bekräftat att vi hade tävlingens minsta packning. Kanske den viktigaste tävligen av alla.
Som vanligt när man lämnar comfort zonen är upplevelserna störst på insidan. BAMM är en upplevelse som måste upplevas. Och hur ont det är gör kommer det att vara värt det!
Tack Anders - du är världens bästa lagkamrat och alla som gör sitt första bergsmaraton borde få möjligheten att göra det med dig. Inklusive upplevelsen att få sova i världens bästa tält! Och tack resten av gänget för ännu ett oförglömligt äventyr. Nu när mjölksyran och blodsmaken i munnen lagt sig vill jag bara göra det här igen! Nu är det bara att låta anmälningstourettesen flöda och se vad som händer nästa gång.
