Syndafloden i Kroatien

När vi anmälde oss till Adventure Race Croatia var det i tron att vi äntligen skulle få uppleva en tävling där man inte fryser från början till slut. Behagligt medelhavsklimat tänkte vi, ack så fel man kan ha.På startlinjen denna gång stod tre ordinarie medlemmar i Fortsätt Adventure Team – Timmy Stålnacke, Tomas Hellman och Susanne Korsvoll. Fullbordade kvartetten gjorde världens gladaste skåning Ingemar Wikman som Fortsätt med stor framgång värvade efter ett ansenligt antal öl någon gång i höstas. Möjligen visste han inte helt vad han gav sig in på.

Resan till Kroatien börjar med ett påkört rådjur och ett okänt antal fortkörningsböter genom Europa. Väl framme börjar logistikkaoset som är naturligt för den inbitne multisportaren men för nykomlingen framstår som att vi planerar för en expedition till mars. Redan nu har det annonserats att det kommer att regna stora delar av tävlingen och att det troligtvis kommer att bli ändringar längs banan. Än svårare att placera mat och prylar i rätt lådor alltså. Vi får veta att den första paddlingen är inställd på grund av för höga vattenflöden och race director Igor (en bister Kroat på två meter som Fortsätt har en skavande relation till efter att laget var på väg in i Bosnien 2019) utbrister – people are upset because we cancelled the first kayak leg, I want to cancel the whole damn thing! Vi misstänker dock att Igor är ganska nöjd med det här vädret, det hade ju liksom blivit för enkelt annars.

Klockan 03:00  ringer klockan på måndagen och kl 04:00 hoppar vi på bussar och hamnar i staden Slunj där starten ska gå. Med oss har vi 32 kartor som ska ta oss från start till mål under de närmaste 4,5 dygnen. Slunj är otroligt vackert men vi börjar ana att temat för den här resan kommer att bli vatten. Det forsar enorma mängder i bäckar och floder.

Kl 09:00 går starten och första sträckan är 29 km till fots (av tävlingsledningen uppskattad att ta 4h för de snabbare lagen och 7h för de långsammare.) Solen skiner och vi njuter av varje minut som det annonserade regnet håller sig borta. Kanske har prognosen rent av ändrats? Redan här börjar nykomlingen Ingemar fundera på om det här verkligen är något för honom. Upp mot 7h löpning/vandring är ju ganska länge. Och då är det elva sträckor kvar...

Laget växlar till sträcka två som är en förlängd cykling på 88 km (6h fastest/9h slowest) – för något ska vi ju göra när vi inte paddlar. Alla är fortsatt vid gott mod och i slutet på sträckan kommer regnet. Ett regn som vi först avfärdar med ”det är nog bara en skur som går över snart” men som till slut tvingar oss att sätta på oss regnkläderna. Regnkläder vi inte kommer att ta av oss på 50 timmar. Det regnar så mycket att vi hinner bli rejält blöta och kalla innan vi rullar in i växlingsområdet som visar sig vara utomhus. Dock finns ett litet utrymme med en kamin och vi får vedungsbakad pizza till hela laget, och vi skänker faktiskt en tacksamhetens tanke till Igor.

Vi tar på oss våra dyblöta kläder igen och växlar ut på sträcka tre. Lagets plan är att ta alla obligatoriska kontroller på banan. Sträcka tre är en Via Ferrata som bara innehåller frivilliga kontroller, men Fortsätt har minsann handlat ny utrustning enkom för detta så det är klart att vi ska klättra! Berget vi ska klättra på mäter 1100 meter över havet. Det är helt mörkt, regnet piskar och vinden viner. Vi kämpar på för att överhuvudtaget ta oss upp för berget. Regnet har förvandlat stigarna till en lervälling som gör att vi glider bättre än om vi försökt klättra uppför en presenning insmord i såpa. Ingemar försöker försiktigt påtala att vi ska ner också, men det är det ingen annan i laget som tar någon notis av. Ner kommer man ju alltid.

Vi kommer fram till platsen där vi ska koppla in oss på Via Ferrata-leden och möter här ett Danskt lag. Vi konfererar en stund om det kloka i att ge sig upp på det där berget, men danskarna bestämmer sig för att göra ett försök och då kan ju inte vi vara sämre. Vi kan ju alltid ta den första kontrollen och vända sen om det blir för jävligt tänker vi. Det är ju trots allt enligt kartan bara hundra meter till första kontrollen. Vi klättrar på med regnet piskande i ansiktet i 30 minuter utan att hitta någon kontroll. Här annonserar danskarna att leden börjar. Vi fattar ingenting, är vi inte färdiga med den här leden snart?  Någonstans här inser vi också att det inte kommer att vara möjligt att vända. Vi sitter fast i en vajer på ett berg och enda sättet att ta sig därifrån är att klättra klart och ta de två kontrollerna på vägen. Säkerhetskvaliteten på leden varierar en aning och så här i efterhand var det kanske bra att vi inte såg någonting.

Leden tar slut efter något som känns som en halv evighet. Vi skakar som asplöv i kylan, trycker ner klätterutrustningen i ryggsäckarna på rekordtid och försöker hitta en hygglig farbar väg ner för berget. En som inte innebär att vi behöver åka kana i lera 700 höjdmeter. I praxis innebar det en väg som har någon form av sten eller träd som sätter stopp för kanandet med jämna mellanrum. Efter att vi halkat tillbaka till växlingsområdet är vi blötare och kallare än någonsin och det lilla rummet med kaminen är redan fullt av skakande multisportare insvepta i silverfiltar. Fortsätt ska vidare men vi bestämmer oss för att värma oss en liten stund och försöka torka det som torkas kan. Vilket är absolut ingenting.

Vi fortsätter ut i natten på sträcka fyra som är 63 km cykling (5h fastest/9h slowest - vid fint väder!) Om det regnar? Såklart. Tar det längre tid än uppskattat? Såklart!

På den här sträckan bjuds vi på 1380 höjdmeter och det är vi ganska glada för eftersom fartvind i det här läget känns som att någon kastar isbitar på oss. Nu börjar bristen på sömn göra sig påmind, backarna tar aldrig slut och vi nickar till på cyklarna med jämna mellanrum och vaknar till när vi håller på att svaja ut i diket. I det här läget brukar vi stanna och sova 20 minuter eller så i första bästa dike för att ta udden av sömnbristen, somna på cykel är ju generellt inte en god idé. Men regnet häller ner och vi känner att en cykelvurpa är ett billigt pris att betala jämfört med att frysa ihjäl. När vi rullar in i TA har vi varit vakna i 49 timmar. Här dyker alla våra lådor upp för första gången – det betyder sovsäck, nya kläder och mat. Dock inga kläder för vädret, vi har ju packat för medelhavsklimat. Vi sover tre välbehövliga timmar och en och annan vante hinner till och med torka. Understället kan man fortfarande vrida vatten ur men ull är ju ett av få material som värmer i blött tillstånd sägs det.

Ett betydligt piggare lag växlar ut på sträcka fem som är 17 km till fots (4h fastest/7h slowest) och bär namnet ”The one with the waterfall”. Vi kommer till ett vattenfall och en grotta som vi misstänker är otroligt vackra men när vi är här är det mörk. Ungefär som vanligt när Fortsätt är på sightseeing alltså. När vi kommer ner från fallet kommer det ut en Kroatisk man ur en vaktkur och undrar vad vi håller på med. Han har sett våra pannlampor och undrar om vi behöver hjälp. Ingen människa kan ju frivilligt promenera i det där vattenfallet mitt i natten med de här vattenmängderna. Multisport säger vi glatt och skyndar vidare. Du kanske undrar om vädret förändrats vid den här tidpunkten i historien?  Nej, regnet faller alltjämt och här går den första orimligt dyra pannlampan sönder. En pannlampa som enligt specifikation ska gå att sänka ner i vatten i upp till 30 minuter, men det Kroatiska regnet rår den inte på. Det gör inte heller de vattenfasta pennorna som vi ritat våra vägval på kartorna med. Mycket av våra tankar som markerats på kartorna är nu en rosa sörja.

Även denna sträcka bjuder på höjdmeter – 1000 till antalet. Ingemar känner att han klivit rakt in i myten om Sisyfos. Sisyfos trotsade den mäktige överguden Zeus och som straff för sin hybris döms han till att rulla en sten uppför ett högt berg. För att klara uppgiften tvingas han använda alla sina krafter, men när stenen knuffats upp på bergstoppen rullar den ner på andra sidan och Sisyfos får börja om. Detta arbete fortsätter han med i eviga tider. Ingemar tänker på den där ölkvällen och förbannar sin hybris. Dessutom början han förstå att de här lagkamraterna kommer att rulla sten hur länge som helst och dessutom med ett leende. Han undrar hur det står till med deras mentala hälsa egentligen? När vi närmar oss TA börjar vi prata om hur vi ska gå in och värma oss en stund innan vi hoppar upp på cyklarna. Döm om vår förvåning när vi anländer till en ishall!! ”Det finns väl någonstans att gå in?” Får vi fram mellan hackande tänder. Jo, ni kan försöka gå in där borta på vaktmästarkontoret men det är ganska fullt. Ingen anledning att stanna här heller längre än nödvändigt alltså. Bara att skynda vidare.

Vi ger oss ut på sträcka sex, 31 km cykling (3h fastest/5h slowest). Och ja, det regnar... Stigarna har förvandlats till bäckar fyllda av den där ovanligt hala leran som är något slags tema för tävlingen. Att cykla särskilt mycket uppför är det inte tal om, vi släpar våra cyklar i leran och försöker få fäste med cykelskorna i de enorma mängderna ramslök som växer på sidorna av det som en gång varit en stig. Nerför går det något bättre, i alla fall om inte kräver någon slags kontroll över cykeln för den glider hit och dit i leran precis som den vill.

Såhär såg det ut när SAFAT klättrade - vackert! 

För Forsätt såg det ut såhär

Här gör Fortsätt ett för laget typiskt vägval, vi tänker ofta att rakt fram är bästa vägen alldeles oavsett vilken terräng vi behöver forcera. I det här fallet är det en skog och på andra sidan ska vi möta en stig. Någonstans mitt i den där skogen kommer vi på att det i roadbook stod – "CAUTION do not leave paths, possible mines leftovers from the war". Alla kommer dock ner med lemmarna i behåll trots det något ogenomtänkta vägvalet. Nu står Ingemars hopp till cut off-tiden som innebär att vi blir tvingade att hoppa över två sträckor. Ska han äntligen få förlåtelse för sina synder? Vi rullar in i TA 6 minuter efter cut off, tre i laget är besvikna och en är oerhört lättad. Men säg den glädje som varar. Tomas kommer ut och meddelar att vi är kvar i tävlingen, cut off tiden är förlängd på grund av alla ändringar och det dåliga vädret. Tre lagmedlemmar tjoar och gör high five. En undrar vad fan det är som händer, vi närmade oss ju mål alldeles nyss? Men Ingemar är en hård sort, kanske hårdare än han själv anar och om laget vill fortsätta gör vi förstås det även om han nu är övertygad om att vi är tokiga på riktigt. Vi firar den förlängda cut offen med en timme sömn. 

När vi vaknar ger vi oss ut på sträcka sju, 27 km till fots (6h/10h, men som under dessa förutsättningar tog oss 13 timmar!) Vi kom att kalla den monstervandringen. Men det vet vi inte nu. Vi är hyggligt pigga, glada över att vi klarat cut off och det regnar inte. Det är första gången på över 50 timmar som det inte regnar! Det är som att vi vunnit på lotto. Sträckan tar oss in i Slovenien och vi får en fin eftermiddag och kväll med magiska utsikter och 1340 nya höjdmeter.

Men kvällen övergår i natt, mer regn och en tät dimma som gör att vi inte ser mer än ett par meter framför oss. Det går riktigt långsamt att försöka följa en stig i de här förhållandena och känslan av misär är total. Nästa sträcka heter ”The one where you will curse Igor”. Hur kan det vara nästa sträcka som heter så undrar vi? Vi förbannar Igor allt vi kan redan nu. Vår relation till Igor har kanske aldrig skavt så mycket som under den här sträckan. Vi kommer ned på en väg och hoppas att vi närmar oss TA. Men då meddelar våra navigatörer Tomas och Timmy att vägen är struken på kartan, där får vi inte vara. Vi måste ta oss ner genom skogen. Tack Igor! Vid det här laget är Susannes balanssinne satt ur spel. Hur förklarar man annars de hundratalet vurpor i lervällingen, som varje gång "fångas upp" av en redan ömmande axel? Återigen drömmer vi om en TA där vi ska få komma in värma oss efter den överjävliga natten i de Slovenska bergen men när vi kommer fram uppenbarar sig en parkeringsplats med fyra stora tält. På mindre än tre minuter har silverfiltar kastats ut och tre personer ligger i sked och snarkar på den blöta asfalten. Ingemar hinner inte ens reagera och vet inte riktigt om man vill krypa ner som fjärde sked i den här högen av bevisligen galna människor så han lägger sig på sin bikebox och försöker sova lite han också. Efter 30 minuter vaknar vi av att vi skakar av köld och inser att det bästa vi kan göra är att röra lite på oss.

Paddlingen är återigen inställd på grund av vattenmängderna och nu väntar en 115 km lång (10h/15h!) sträcka med inte mindre än 3000 höjdmeter upp och lika många ner. Vid det här laget börjar rumpor och andra intima delar klaga högljutt över den ansenliga mängd cykling som genomförts de senaste dygnen. Ni kanske minns Instagramutmaningen Legs or Hot Dogs där man skulle gissa om det var korvar eller ben på bilderna? Vi funderar på om inte vi kommer att kunna göra något liknande när vi kommer hem, men med underliv och råbiff.

Det är fortsatt kallt i bergen och Tomas kropp kan inte värmereglera längre. Varje gång vi tar oss uppför svettas han som en Sankt Bernhards-hund en varm sommardag och varje gång vi cyklar nedför fryser han halvt ihjäl. Han klär av sig och på sig om vartannat men inget tycks hjälpa. Återigen kommer vi fram till ett vägval som troligtvis inget annat lag värderat. Ska vi cykla runt berget eller ska vi helt enkelt bära cyklarna över? När vi står här och tittar upp mot toppen kommer en funktionär körande och undrar vad vi håller på med. Vi förklarar vår tanke om att bära cyklarna över berget och han skakar långsamt på huvud och även han ser ut att undra om vi är riktigt kloka. Så vi cyklar runt även om Timmy inte alls ser särskilt övertygad ut. Märkligt kan man tycka med tanke på att han yrade om att sälja sin cykel och ringa en Über senast vi bar våra cyklar över ett berg i Skottland. Under eftermiddagen kommer äntligen solen, och med den blir utförslöporna plötsligt magiskt fina. Vi tillåter oss en underbar paus med mjukkonserv i gröngräset.

Nu är livet på topp igen för en liten stund. Vi har cyklat i 10 timmar och tänker att det borde betyda att vi närmar oss men icke. Igor har fler höjdmeter i rockärmen och nu har samtliga i laget grova hallucinationer orsakade av sömnbristen. Vi ser gubbar, gummor, djur och troll. Ingemar tycker att det här är fantastiskt och berättar entusiastiskt om alla människor han ser, beskriver deras utseende i detalj. Vi konstaterar också alla att det känns som att det finns en femte lagmedlem. Vem är den femte lagmedlemmen egentligen och varför har vi tappat bort hen? Med verklighetsuppfattning som om vi ätit psykedeliska svampar i fyra dygn inser vi att det är dags för en ny powernap. 5 minuter på stigen tar udden av det värsta och ger oss den energi vi behöver för att sladda ner för berget utan oro för den femte lagmedlemmen. När vi kommer till TA är det återigen kort om tid för Fortsätt att slutföra banan. Vi räknar baklänges och inser att det finns en chans. Om än mikroskopisk. Om vi laddar upp med några timmar sömn så vi orkar öka tempot de sista 12 timmarna och inte gör en enda navigeringsmiss. Då finns det en chans. En sån chans missar man inte!

Sten eller människor? Svårt det där. 

Ingemar förklarar

Sagt och gjort, så vi ger oss ut på sträcka tio med tävlingshjärnorna påslagna. Nu är det Fortsätt mot klockan. Vi håller bra tempo och våra supernavigatörer spikar de två första kontrollerna utan problem. Vid kontroll tre kommer vi fram till öppet landskap. Det här är en knepig kontroll. Det finns inga stigar att följa. Kompasskurs rakt ut i spenaten är vad som bjuds. Vi gör ett första försök utan framgång och möter här ett annat lag som säger att dom letat efter kontrollen i tre timmar. Hoppet om att fullföra banan sjunker. Men våra supernavigatörer lurar man inte. Dom lyckas genomskåda Igors illvilliga plan; en kraftledning som suddats bort på kartan, och på andra försöket hittar vi kontrollen. Nu är det om möjligt ännu mer bråttom och Tomas annonserar en vätskefylld påse som hänger på hans främre smalben. Onekligen en försvårande faktor när man har bråttom. Men det är nu Fortsätt ska visa att vi är ett oslagbart team, Ingemar tar Tomas packning och får äntligen nytta av sin stora ryggsäck. Vi sätter snodd på Tomas och därefter turas Susanne och Ingemar om att dra honom uppför berget. Vi passerar två lag och känner oss starka!

Landskapet är oerhört vacker och det är plötsligt väldigt varmt. När vi kommer fram till växlingen till cykel har vi 1 timme och 20 min på oss att ta oss till den avslutande paddlingen, men samtidigt har vi 25 km att cykla till nästa TA. Vi trycker i oss alla snabba kolhydrater vi kan hitta. Ingemar sätter en snodd på Susanne och vi cyklar fortare än vi gjort under hela tävlingen. Det går i 60 km/h nedför berget och bromsbeläggen är ett minne blott när vi kommer ner. Med 10 minuter till godo för att ge oss ut på den avslutande paddlingen.

Vi frågar om torrdräkts-rekommendationen, äsch säger dom - vattnet biter men dödar inte, men om ni hinner på utsatt tid ska ni få några extra poäng i mål. Vi hoppar ner i båtarna utan torrdräkt, den här paddlingen behöver gå fort. För att hålla ihop laget krokar vi fast Susanne och Ingemars båt med kastlinan i Timmy och Tomas båt. Det funkar fint tills vi kommer fram till en liten biflod som rinner in från sidan, bara det att det nu är en kraftig fors! I det bakre ledet undrar vi lite vad planen är när Timmy och Tomas med full kraft paddlar rakt fram mot platsen där det forsar som mest. I någon form av hybris över att vi verkar övervinna den här banan till slut tror dom att dom ska kunna paddla rakt igenom!? Vi som sitter fast i en lina bakom de överivriga männen har inte så mycket annat val än att följa med. Planen går i stöpet förstås - på 0,3 sekunder svänger den första båten 90 grader och sitter man då fast i en lina går det om möjligt ännu fortare för nästa båt att vända upp mot strömmen. Badet är ett faktum. Och ja vattnet biter och är jävligt strömt. Trots det soliga vädret har vi alltså inte frusit klart på den här resan. Lite senare inser vi att linan faktiskt sinkar oss, motståndet för första båten gör att Susanne och Ingemar paddlar minst lika fort som de. Vi kopplar loss och gör lagarbetet på riktigt istället och får upp en bra fart där andra båten kör på "vågen" av första båten.

Med 35 minuter till målet stänger svänger vi ut på öppet hav och siktar mot stranden där det efterlängtade slutet på den här resan hägrar. Vi går i mål med 18 minuter tillgodo och paddlade den där sträckan som var estimerad till 3 timmar för de snabbaste lagen på 2,5 timme! Stor succé och den där målgångsölen smakade riktigt bra! Det blev en tuff tävling, en av de tuffaste tävlingarna de genomfört säger många lag. Så blir det när väder, regn och vind ställer till det. Fortsätt knep en 18:e plats av 34 lag och det är vi vansinnigt stolta över. 

Som vanligt är det svårt att summera ett äventyr på 4,5 dygn på några ynka sidor. Adventure Racing är en extrem kontrast till det vanliga livet. Men det är ofta där det skaver lite som de mest minnesvärda stunderna skapas. Utanför komfortzonen känner man sig kanske som mest levande. Att dela upplevelsen i ett sammansvetsat gäng som hela tiden gör allt för att pusha sig själva och varandra är speciellt och kanske obeskrivligt för den som inte upplevt det. För att genomföra det vi gjort tillsammans krävs det mer än god kondition och fysik. Att ge sig ut på ibland dygnslånga etapper igen och igen, oaktat tid på dygnet, mängd mat i magen, sömn på kontot, väderlek och krämpor, och att därtill varje gång göra det med ett leende. Det kräver samarbete och kamratskap på riktigt. Det hela må vara en diagnos snarare än en hobby, men vi omfamnar den med glädje precis som vi gör med misären på banan och ser redan fram emot nästa äventyr.