All träning är bra träning - Omfamna misären!

Ni vet den där känslan av att vara fullständig tömd på energi samtidigt som man vet att man måste fortsätta för att inte bli kvar ute i skogen. När yrseln är påtaglig och tunnelseendet blir smalare och smalare. Den där misären man kan uppleva när man inte haft koll på sin egen förmåga i förhållande till vad man gett sig in på.

Precis den misären är ofta återkommande när man först ger sig in i någon form av uthållighetsträning/tävling eller ultra-utmaningar. Man glömmer ta med grejer eller man får med sig för mycket och det blir tungt. Man missar på näringsintag eller man proppar i sig för mycket och mår illa.

Men ju fler gånger man ger sig ut desto bättre lär man sig vad man klarar, hur man ska klara det och vad som behövs. Då flyttas gränserna fram och tillfällena för miserabla upplevelser blir allt glesare. Det lite märkliga är att man kan sakna det där. Ni vet den där omfamnande misären som ger perspektiv på hur behagligt livet är när man inte är ute i skogen, ståendes i ett träsk med en cykel på axeln i 2 grader och hällregn med för lite energi i magen….  Ibland kan man sakna att ”vara långt ner i källaren å kakla…” som vår vän Ingemar skulle ha uttryckte det… Kontrasten mellan den misären, en varm dusch, rena kläder och en öl är just det som får livet att kännas…underbart…!

Well…även för någon som är erfaren och för det mesta har koll så är det egentligen inte så svårt att nå dit igen. Det enda som behövs är lite improviserad förträning, barn som distraherar och någon annan som lägger planen för huvudnumret!

Härom helgen var planen att cykla med Gustav, en inbiten MTB-cyklist bosatt i Västerås, där jag för närvarande också är lokaliserad. Jag har hyfsad koll på utbudet men tar gärna nya turer för att lära mig fler ställen att hoja på. Men i diskussionen inför så föreslog jag att cykla en del av Bruksleden och skickade ett ruttförslag på ca15km. Samtidigt kom jag och Nina på att det vore trevligt med en morgoncykeltur till Gäddeholm på fm för en höstmarknad. Sagt å gjort. Med en något förkyld Bumbibjörn (dotter Lykke 2 år) laddade vi upp med två olika möjligheter för henne att åka beroende på trötthet. Nina tog sin damtralla med stol bakpå och jag hängde på vagn på min hoj. Efter en snabb och ofokuserad frulle om två mackor å en kaffe skulle Lykke kläs på. Hon betedde sig om en inoljad sälunge med kraftig hormonrubbning vilket ledde till gråt och förtvivlan lite oavsett vad vi gjorde eller föreslog. Ett 3 promilles fyllo hade upplevts som stabil och samarbetsvillig i jämförelse. Nåväl som tur är gillar hon att cykla så tids nog fick vi på henne rätt kläder och kunde komma iväg. Lykke bakpå Ninas cykel och relativt medgörlig hela vägen.

Väl framme påbörjades rundvandring bland de 4 tälten i en handelsträdgård. Men tålamodet räckte ungefär fram till grinden…sen var det gnäll och trilla och riva i grejer, å peka hitåt och peka ditåt och stolleprov på stolleprov. Tills hon kom på att hon ville ha kaka. ”Lykke kaka! Kaka! K A K A ! ! ! !”  Strax visste hela marknaden exakt vad Lykke ville ha…. Nu fanns det inga kakor på marknaden men mitt i det högljudda gapandet efter kaka likt en utsvulten fågelunge noterade vi en del blickar från övriga besökare och särskilt från andra föräldrar som igenkännande gjorde menande nickningar mot ett litet café vid kanten på trädgården. Höger om, marsch och framåt med stora steg!

Strax var vi framme och redan vid dörren så visste alla, precis alla… både inne och ute…på cafet vad Lykke ville ha…. ”K A K A…!” Normalt försöker vi undvika kakor men givet att hon varit sjuk i ett par dagar med måttlig aptit och därmed ätit dåligt så tänkte vi att det kunde vara bra om vi fick i henne något alls… Vi gick till disken där det fanns en massa olika kakor att välja på bakom glaset. Big misstake….!
”Vill ha den…den…den…den…den…” Vilket blir mer av ett lotteri givet att hon knappt fått några kakor och inte har en aning om vad de olika typerna är, hur de smakar eller vad hon tycker om…därtill har hon hittills inte uppvisat någon större gottegris-beteende heller. Nåväl…en kaka till Lykke å en chokladboll till pappa plus en till kaffe. De senare valdes för att snabbt kunna intas och sedan ägna tid åt den tickande bomben som just nu, relativt nöjd, gick med sin kaka på en talrik framför oss… ”Kaka…kaka…kaka…”

Till bords dukades godsakerna upp och alldeles strax så vet hela cafét att ”Lykke ha annan kaka…”
Suck… Sådär ja…nu inleddes kampanjen ’försöka förklara för en 2-åring att hon bara får en kaka och att den står framför henne samt att hon ändå inte vet vad hon vill ha’. Samtliga varande begrepp som hade varit lättare att förklara för en dörr… Det enda det samtalet åstadkom var en alltmer oregerlig Bumbibjörn som dessutom tydligt började bli trött inte minst pga dålig sömn och de röda ögonen började mer och mer likna en solnedgång… Morgonens sälunge som krälat på golvet var som bortblåst. Nu betedde hon sig snarare som en inoljad chimpansunge med armar långa så de kunde nå till andra sidan cafet… Hon fick tag på allt och hon klättrade iväg på allt. Så en snabbvärdering av situationen, estimat av ev  skadeståndssummor och vi gjorde en ny helomvändning: MOT VAGNEN!

Väl framme blev det ett snabbt ombyte, torr bjöja, en extra tröja, overall och sen bäddades säl-schimpansen ner i vagnen för en vaggande cykeltur. För att optimera sömn så plottades snabbt omväg med chans till mer vaggning. Vilket funkade då ögonlocken formligen kollapsade 2min ut på turen.

Väl hemma igen efter 2mil cyklande tog det inte 10min så vaknade hon igen. Sen var det passning, läsa Bamse 12 gånger, byta blöja, göra välling, rita katter etc fram tills avgång för dagens huvudnumret med Gustav. Givet stöket så var det knappt jag fick på mig rätt cykelkläder och den enda energi som hanns med var en uslig liten knäckemacka. Nåja, det var ju ändå bara en 15km som skulle hojas tänkte jag.

Snabb cykling till Rocklunda där jag mötte upp Gustav och därifrån satte vi av på hans rutt som jag antog var ganska lik den jag föreslagit…men…det var den inte….

Började med skog 30min norrut och sen grus å asfalt till strax förbi Skultuna. Det är 2mil cykling bara det. Först därifrån skulle vi ge oss på Bruksleden tillbaka till stan. Typ 3 mil stökig stig. Bruksleden har inte direkt någon stjärnstatus här i trakterna och från Skultuna är det begränsat med besökare vilket snabbt märks genom att de smala stigarna är nära nog obefintligt upptrampade och består mer blockterräng än vad vi kunde skåda utanför stigen… Hade det inte varit för buskar å sly så hade det varit lättare att cykla vid sidan av istället. Snabbt insåg jag att en halvliter vatten var nog i minsta laget att ha med sig…för att inte tala om dagens totala energiintag….för normalt tar jag inte med mig extra energi på kortare rundor....som jag ju gick i villfarelsen om att detta skulle bli....men som det ju visade sig inte vara…hej väggen…här kommer jag!

Men vad göra… Det harvades på…meter för meter…snabbt gick det inte. Bike’n’hike i sitt esse! Hej AR känsla! Även Gustav började ifrågasätta rutten han lagt. Meter för meter sjönk även blodsockernivåerna… jag hade ju exakt noll antal äpplen med mig… I takt med att det blev mer och mer uppenbart hur långt tid det här skulle ta…2h hade reviderats till 4-5h…i bästa fall…så började också tallbarr och löv se allt mer smakfulla ut. För att inte tala om hur läskande ett träsk kan se ut i dimmorna av dehydrering….

Efter att ha cyklat…forcerat….1/3 av den del av Bruksleden som var tänkt insåg vi inte skulle bli klara förrän någon gång efter hösten… Så vid nästa tillfälle vi passerade ut på väg kollade vi möjligheten att cykla annat än blockterräng. Då upptäckte vi att vi endast kommit strax söder om Skultuna. Dvs efter 2h cykling var vi typ....fortfarande.... i..... Skultuna… Snacka om anti-pepp.... Därmed hade vi fortfarande minst 2mil cykling kvar till och med kortaste vägen hem. Vilket kändes lagom lockande efter allt stök, bök och några framåt vurpor.

Med 2 mackor, 2 kaffe, 1 knäckemacka, 1 chokladboll och typ 1L vatten på hela dagen och en cykeltur som ursprungligen var tänkt att bli 15-20km men nu kom att klocka in på 70km…påbörjades Operation Omfamna Vimsigheten… Jag var så nere i källaren att jag inte fattade vad kakel var eller va fan man ev skulle göra med det… Jag hade kunnat ge min arm för att få stödhjul till cykeln…

När väl bebyggelse åter annalkandes letade min stressade blick efter potentiella inköpsställen av socker och vätska! På en gata mitt i Västerås hamnade jag mellan Godisgrottan på ena sidan gatan och Hemmakväll på andra sidan. Min förmåga att ta beslut var så under isen att jag började gråta och stod kvar helt villrådig om vilken jag skulle välja, mitt i gatan, tills en buss tutade på mig… Vilket fick mig att vingla till åt ena hållet och därmed var slaget avgjort.

Väl inne i butiken gick jag rakt fram till kassan och på vägen sträckte jag ut arm och hand för att i farten rafsa åt mig vad helst för godis och choklad jag kunde få med mig. Jag hann knappt betalat förrän jag stod med en stor chokladkaka intryckt i munnen och när expediten sa ”Ha en trevlig dag” mumlade jag något mellan saliven och chokladen som fick henne att rygga tillbaka lite…

Väl hemma blev det raklång position på golvet med ytterligare godis å dryck. Därefter en vaaaarmmm dusch å middag!

Nu…någorlunda återställd kan jag konstatera att det är skitlätt att uppnå den där misären som man så ofta gjorde som gröngöling… Följ bara följande goda råd: ladda upp med en tvååring, ge dig iväg på något som är längre än du tänkt och ta med dig mindre vätska och energi än du tänkt till den ursprungliga distansen. Å HEPP…du är där…mitt i den där underbara misären…

 

God tur!
Allan